Pudelns kärna

Beskrivning

Ordfront magasin var Sveriges största tidskrift för samhällsfrågor, flaggskeppet i demokratirörelsen Ordfront. När dess redaktionschef Björn Eklund sommaren 2003 publicerade en motbild av Jugoslavienkrigen var det ett typiskt inslag i tidningen och väckte ingen särskild uppmärksamhet.

Drygt fyra månader senare angreps artikeln av en skribent på Dagens Nyheter. Ett mediadrev hakade snabbt på anklagelserna om att Ordfront förnekade folkmord och blivit vänsterfascistiskt. Kampanjen fick Ordfronts ledning att ta avstånd från artikeln och så småningom avskedades Björn Eklund.

Ledningens agerande väckte en våg av protester från Ordfronts medlemmar, författare och skribenter. Föreningens demokratiska ideal hade förtrampats. Men tack vare massrefuser i ledande media, liksom Ordfront magasin, en hetskampanj värdig McCarthys amerikanska femtiotal och en kuppartad extrastämma lyckades Ordfronts ledning vinna striden.

Yttrandefrihetens främsta värn, Ordfront, vek sig alltså för etablissemanget – man gjorde en pudel. Hur gick det till? Vilka frågor var det egentligen som stod på spel? Hur fungerar folkrörelsedemokratin i praktiken i dagens Sverige? Hur påverkar medialandskapet vår yttrandefrihet? Döljer Balkanfrågan ett större mönster?

I denna bok ger en rad Ordfront närstående skribenter och författare en fördjupad och sammansatt bild av den dramatiska Ordfrontfejden. Björn Eklund och andra anställda skildrar fejden inifrån. Yttrandefriheten, föreningsdemokratin och Balkandebatten analyseras i särskilda bidrag. Konflikten dokumenteras rikhaltigt. De medverkande tog under fejden ställning för yttrandefriheten och mot ledningen men när de nu för första gången får tala till punkt söker de framför allt efter Pudelns kärna.

Medverkar gör bl.a. Ann Charlott Altstadt, Roy Andersson, Anders Björnsson, Maria-Pia Boëthius, Noam Chomsky, Bim Clinell, Carl-Göran Ekerwald, Kerstin Gustafsson, Edward S. Herman, Diana Johnstone, Dan Josefsson, Björn Kumm, Åsa Linderborg, Eva Moberg, Margareta Norlin, Niklas Nåsander, Mikael Nyberg, Britta Ring, Inga-Lisa Sangregorio, Sören Sommelius och Carl-Henning Wijkmark.

Ur ett brev från Bengt Nerman till Björn Eklund, den 9 januari 2010:
»Pudelns kärna är en förfärande men uppenbarligen alldeles sann bok. Hos Goethe var kärnan, vill jag minnas, djävulen själv. Här är kärnan mänsklig ynkedom, också när den tar sig maktens uttryck. Jag känner igen alltsammans. Jag har varit med om det. Den artikel som Ordfront beställde i maj 2002 och sedan inte införde – du fick den i höstas – handlar om vad det gäller: hur det går till när en demokratisk organisation bryts ner och vad som krävs för att hävda jämlikhetens värld mot förtryckets. Särskilt när detta förtryck är förklätt till jämlikhet. Vad jag hade upptäckt under åren efter det att du och Leif [Ericsson] var här och beställde en Bengt Nerman reader av mig, var skrev jag ”att det är relationerna som avgör ett samhälles art och karaktär och vad som blir ont och vad som blir gott”. Vad jag särskilt hade iakttagit var hur osäkra människor tryggar sig till formalia. Så hade jag också upplevt Leif. Ändå hade jag tagit miste på honom: jag trodde 2002 att det var han som höll på att stötas ut – av vem hade jag ingen aning om – och sökte honom förgäves för att stötta honom som människa.

Jag tyckte från första början att det var besynnerligt att Ordfront – som jag uppfattade som en vänsterorganisation – hade en så formalistisk syn på språk och på demokrati. Jag tyckte detsamma när jag senare var med om att starta Demokrati­akademin. Jag förde fram det gång på gång, bland annat i en artikel i OM [Ordfront magasin] som jag kallade (ungefär) ”Om formell och verklig demokrati”. Leif var uppenbarligen intresserad. Han intervjuade mig stort i OM. Mina tankar blev föremål för ett heldagsseminarium på ABF-huset. Och så kom beställningen av en reader och 2002 det delade demokratipriset. Desto besynnerligare att Leif inte svarade när han fick min plan för hur en bra bok från mig skulle se ut. Han försvann helt enkelt.

Idag förstår jag att Leif inte stod pall för trycket uppifrån. Han hade inte det han hos mig hade kallat min ”härvaro”. Blir en sådan människa rädd tappar hon all besinning och anständighet: det gäller ju hennes eget liv. Detta syns inte utifrån men är så alla fall.

Vad som måste ha hänt var att Leif plötsligt hade sett mig som jag inte var. Jag erinrar mig då en artikel som starkt måste ha bidragit till att ”Den offentliga lögnen” nästan inte fick några recensioner alls. Den var införd i ”Pressens tidning”. Per Svensson utmålar mig där som marxist och kompis med Jan Myrdal. Vad jag gjorde i ”Den offentliga lögnen” var enligt Svensson att förakta demokratin och ”pissa i valurnorna”. Han kan inte ha läst, ens tittat i den. Det var ju min beredskapsbok för demokratin. Titeln hade jag valt efter ”Lögnen”, min fars [Ture Nermans] berömda dikt från 1915 om det världskrig där arbetarmiljonerna slaktade varandra: de hade ju ett eget krig att utkämpa, klasskriget. Jag trodde aldrig på min fars val av metod för arbetarklassen – det gjorde efterhand inte han heller; min livserfarenhet gällde förmågan att genomskåda lögnen. Det är precis det du och Erik Wijk gör i ”Pudelns kärna”.

Mitt tillägg skulle vara att den som saknar identitet är skräckslagen för det han eller hon uppfattar som kaos och tar till de halmstrån som finns i närheten. Det som krävs i stället är det långsamma och mödosamma arbetet att bygga en identitet. Det var så, förresten, som jag uppfattade arbetarrörelsens problematik i ”Frågan om människovärdet”, 1993.

Jag växte upp i en familj med stark borgerlig både teori och praktik. Samtidigt var pappa – eller trodde han sig vara –­ marxist. Han hade flera metoder att överbrygga klyftan: att blunda för den och strunta i dess verkningar, att psykiskt slå mot den som visade tecken på att se och att – så övertygande – predika klyftans motsats, med en hyllning till livet, att det var omöjligt att tro att vad pappa sa inte var sant. Det hann gå 34 år innan jag definitivt höll på att gå sönder själv. Gå sönder eller frysas till sten . Det var då jag släppte taget och började den långa vandringen mot helhet och identitet. Det är mot en sådan bakgrund som jag ser Ordfronts brist på identitet och den förfärliga kampen att styra och styras med hjälp av ett regelverk. Regelverket kommer då att dölja verkligheten. Där problemen fortsätter under ytan, tills det blir ett utbrott. För den som ser fejden utifrån är det heller ingen måtta på bristen på proportioner: där ett par i sak otroligt obetydliga handlingar av dig förlöste ett skred. Lars Åkes [Lars Åke Lundbergs] ord ”syndabock” går rakt på sak.«