Beskrivning
I över femtio års tid har psykiatrin och läkemedelsindustrin hävdat att medicinerna mot våra vanligaste psykiska åkommor bara har blivit bättre och bättre.
Om detta vore sant, kunde man vänta sig att antalet drabbade skulle ha minskat. Men så har inte skett. Antalet personer med psykiska problem har istället ökat explosionsartat – i takt med att medicineringen har ökat.
Det är alltså någonting som inte stämmer med den psykiatriska framgångssagan.
I Pillerparadoxen berättar vetenskapsjournalisten Robert Whitaker en helt annan, mer överraskande och mer chockerande historia.
Med hjälp av omfattande kartläggning och analys av forskningen på området visar han bland annat att läkemedel som ges mot schizofreni, depression, ångest, bipolär sjukdom och ADHD inte alls har de långsiktigt positiva effekter som ofta hävdas. Tvärtom, visar forskningen, kan långvarig medicinering förvärra befintliga symptom och orsaka nya, samt i värsta fall göra dessa kroniska.
UTMÄRKELSER
Investigative Reporters and Editors, IRE, tilldelade 2010 Pillerparadoxen utmärkelsen bästa grävande journalistik i bokform med följande motivering:
”Denna avslöjande undersökning av läkemedelsindustrin och dess kopplingar till vårdsystemet presenterar oroväckande belägg för att samma mediciner som skrivs ut mot psykiska sjukdomar kan bidra till att förvärra problemen. Whitaker framlägger bevis som tyder på att medicinerna riskerar att göra åkommor som depression, bipolär sjukdom och schizofreni kroniska och svårt handikappande. Whitaker varvar djupgående analys av medicinsk forskning och kliniska studier med övertygande exempel ur verkliga livet. Resultatet blir en svidande vidräkning med den förhärskande synen att psykiska besvär per definition kan och bör läkemedelsbehandlas.”
Robert Whitaker bemöter Olle Svenning
Av Robert Whitaker
1 juni 2014
Jag inser att min bok, Pillerparadoxen, ifrågasätter den vedertagna synen på psykiatriska mediciner och därför kan uppfattas som kontroversiell. Men det vore ju trevligt om kritikerna åtminstone tog till uppgift att förmedla något av det som faktiskt behandlas i boken, snarare än att nöja sig med att fabricera löjeväckande påståenden för att därefter kunna säga: ”Vilket nonsens den här stollen till författare har skrivit.” Det senare är emellertid precis vad Aftonbladets recensent Olle Svenning har gjort.
Utmärkelsens tyngd kan måhända diskuteras, men Investigative Reporters and Editors Association, den amerikanska förebilden till svenska Föreningen Grävande Journalister, utsåg trots allt Pillerparadoxen till 2010 års bästa bok, och bokens mest centrala frågeställning är denna: Vad kan forskningen inom fältet berätta om de psykiatriska läkemedlens långsiktiga effekter på människor med diagnoser som schizofreni, ångest, depression eller bipolär sjukdom? Givet att psykiatriska mediciner har kommit i så allmänt bruk i Sverige och annorstädes kan man tycka att frågan är befogad och förtjänar att utredas.
Och när man så påbörjar sin granskning av den vetenskapliga litteraturen häpnar man snart över en fascinerande uppgift som ständigt återkommer i rapporterna. Medicinerna må vara effektiva kortsiktigt, men forskningen har gång efter annan visat att de kan bidra till försämrade utfall på längre sikt. Man har till och med framlagt biologiska förklaringar till medicinernas till synes paradoxala långsiktiga verkan.
För att nu bara nämna ett exempel. De flesta läsare torde bli förvånade över att den främsta amerikanska uppföljningsstudien av schizofrenipatienter har konstaterat att studiens omedicinerade grupp efter 5, 10, 15 respektive 20 år mådde och klarade sig avsevärt bättre än de medicinerade. Undersökningsledare var Martin Harrow vid University of Illinois, och dennes resultat har väckt en stormig debatt inom den psykiatriska forskarvärlden, där åtskilliga personer – bland andra redaktörer vid British Journal of Psychiatry – menar att man måste omvärdera bruket av sådana läkemedel.
Slutligen är det påtagligt hur psykiska sjukdomar kommit att utgöra en allt större samhällsbelastning i Sverige och andra länder där man tillämpat ett utbrett bruk av psykofarmaka. Ett mått på detta är antalet förtidspensioneringar med psykisk sjukdom som grund, och här har det skett en dramatisk ökning under de senaste 25 åren. I USA har antalet psykiskt sjuka med statligt inkomststöd på grund av arbetsoförmåga nästintill fyrdubblats sedan 1987.
Sådana siffror visar att vi, som en första början, måste syna vårt läkemedelsbaserade vårdparadigm ordentligt i sömmarna, vilket just var Pillerparadoxens föresats. Jag beklagar om vissa upprörs av denna min uppfattning, men ur min synvinkel menar jag att Aftonbladet är skyldigt sina läsare att åtminstone presentera bokens teman och innehåll, istället för att skriva sådant nonsens som att Whitaker skulle anse att ”schizofreni kan botas med ’peace, love and understanding’”, eller – och det här är min favoritmening – att ”för [Whitaker] tycks crack eller kanske rentav heroin jämförbara med Zoloft.”
Pillerparadoxens läsare kan med all säkerhet fingranska varenda mening i boken utan att stöta på några som helst spår av dylika – och så uppenbart korkade – uppfattningar som tillskrivits boken.
Översättning Mikael Fant. Olle Svennings recension, Det är inte riktigt friskt, publicerades den 21 april i Aftonbladet. Robert Whitaker nekades replikrätt.
Björn Eklund:
Om Pillerparadoxen i Sverige
1 juni 2014
Robert Whitakers Pillerparadoxen ifrågasätter om psykiatrisk medicinering verkligen har de goda effekter som ofta hävdas. En sådan bok hotar självklart starka intressen.
Därför var jag inför publiceringen förberedd på att boken skulle kunna få hård kritik. Samtidigt hoppades jag att den också skulle kunna ges ett mer förutsättningslöst bemötande av oberoende fackpress och kultursidor. Det var inte ogrundade förhoppningar, ansåg jag, eftersom Whitakers bok hade fått ett seriöst och ofta mycket positivt mottagande i amerikanska tidningar som New York Review of Books och Scientific American, samt även tilldelats priset för årets bästa bok av IRE, Investigative Reporters and Editors, ett pris som av vissa anses ha högre status än Pulitzerpriset.
Redan på första utgivningsdagen den 10 april gjorde Arbetets chefredaktör Martin Klepke ett hätskt angrepp på boken. Bland annat anklagades författaren för att gå nyliberalismens ärenden! Men efter bara några dagar drogs texten in, efter att flera personer verksamma i vården påtalat osakligheter i Klepkes text.
Den 21 april följde Olle Svenning upp med en starkt kritisk recension i Aftonbladet där Whitaker utmålades som en vettvilling.
Detta angrepp i Sveriges största tidning kan ha skrämt andra till att befatta sig med boken och författaren. I varje fall har inte någon recension därefter publicerats i större medier. Jag befarar att det också ledde till att flera stora redaktioner avbokade sina intervjuer med författaren.
Nu har jag dock gott hopp om att Robert Whitakers viktiga tankar så småningom även kommer att få genomslag i Sverige. Att en bok får hätsk, och ogrundad, kritik behöver inte nödvändigtvis vara något dåligt. Och alla mediereaktioner har inte varit lika gälla som Klepkes och Svennings. Bland annat har Sveriges Radios Kropp & Själ sänt ett längre balanserat program, och en intervju med författaren har gjorts för UR:s serie En bok, en författare, men ännu inte sänts.
Olle Svenning gör ett stort nummer av att Robert Whitaker skulle vara “emot psykiatrin”. Men i själva verket är ju en stor del av den forskning som Whitaker refererar inompsykiatrisk. Svenning tycks ha missat att flera ledande amerikanska psykiatriker, precis som Whitaker, uttrycker starka tvivel på att psykiatrisk medicinering är effektivt på lång sikt. Thomas Insel, chef för The National Institute of Mental Health, har bland annat sagt: “För alltför många människor är antipsykotiska och antidepressiva mediciner inte effektiva, och även när de hjälper, så lindrar de bara symptomen utan att bidra till tillfrisknande.”
Hursomhelst, redan i september är Robert Whitaker tillbaka i Sverige igen, då han bland annat gästar bokmässan i Göteborg. Och nästa år ger Karneval förlag ut en bok av Peter Gøtzsche, professor och föreståndare för Cochrane Collaboration i Köpenhamn, med en liknande kritik av läkemedelsindustrin och psykiatrisk medicinering som Pillerparadoxen. Den heter (på engelska) Deadly Medicines and Organised Crime: How Big Pharma has Corrupted Healthcare.
Björn Eklund, förläggare, Karneval förlag
PS. Robert Whitakers replik på Svennings artikel kan läsas på Karneval hemsida.
Reviews
Det finns inga recensioner ännu.