Att sluta med psykofarmaka

Beskrivning

Psykofarmaka är väsentligt mer farliga än vi någonsin har fått veta av läkarna som skriver ut dem. Det är psykiatrikern Peter R. Breggins djupa övertygelse sedan decennier tillbaka. Därför har han skrivit Att sluta med psykofarmaka, den första allmänt tillgäng­liga och heltäckande handboken i ämnet. Den ger nödvändig och detaljerad information om när en minskning eller utsättning av psykofarmaka lämpligast kan inledas och hur detta kan åstadkommas så säkert, snabbt och problemfritt som möjligt.

Peter R. Breggin är psykiatriker, verksam på en privat mottagning i New York. Han har publicerat över 40 referentgranskade ­vetenskapliga artiklar och ett tjugotal fackböcker. Bland de senare kan nämnas Toxic Psychiatry (1991), Talking Back to Ritalin (2001), Anti­depressant Fact Book (2001), Your Drug May Be Your Problem (2007), Medication Madness: The Role of Psychiatric Drugs in ­Cases of Violence, Suicide, and Crime (2008).

Att sluta med psyko­farmaka är den första av författarens böcker som översatts till svenska.

Hyllning till en enastående psykiatriker

Ur förordet av Peter C. Gøtzsche

Peter Breggin är en ytterst ovanlig psykiatriker. Han använder inga elchocker. Och han använder inte psykofarmaka, annat än vid sällsynta tillfällen när patienten befinner sig i en djup kris, exempelvis på grund av abstinens under den tid då han trappar ned psykofarmaka. I sådana fall får patienterna bara behandlingen under mycket kort tid.
Jag har studerat den vetenskapliga litteraturen mycket noga under de senaste tio åren, och har även gett väsentliga bidrag till den. För närvarande har jag fyra doktorander som alla ägnar sig åt psykofarmaka, och en del av dem forskar också om psykoterapi. Oberoende av Breggin har jag kommit fram till samma slutsatser som han, nämligen att vi behöver en radikalt annorlunda psykiatri där det i stort sett inte används några psykofarmaka, och där patienten står i centrum och själv bestämmer, utan att något tvång används, vilket inte heller Breggin gör.
I högre grad än någon annan har Breggin avslöjat de myter som den biologistiska, läkemedelsfokuserade psykiatrin bygger på. Han har visat att medicinen ”verkar” genom att hämma eller skada normala hjärnfunktioner och att skadeverkningarna kan bli permanenta. Nästan alla andra psykiatriker uppfattar läkemedlets effekter som någonting posi­tivt, ofta i direkt motsättning till patienternas och de anhörigas uppfatt­ningar.
Det är märkligt att vi har kliniker som tar emot alkoholister och drogmissbrukare och hjälper dem att bryta sitt beroende, men vi har inga motsvarande kliniker för dem som är beroende av psykofarmaka, trots att det är ett mycket mer omfattande problem. Vi var elva personer från sju olika länder som bestämde oss för att gö­ra någonting åt detta stora problem. I oktober 2016 grundade vi därför ett internationellt institut för utfasning av psykofarmaka. Vi höll de första kurserna om utfasning i Göteborg och Köpenhamn 2017. Kursen i Göteborg vände sig till psykiatriker och andra yrkesverksamma i hälso- och sjukvården, me­dan den i Köpenhamn var till för alla, alltså såväl patienter, anhöriga och vårdpersonal som andra intresserade. Dessa kurser är listade på:
http://extendedroom.org/en/home/ och www.deadlymedicines.dk
Översättningen av Breggins bok om nedtrappning av psykofarma­ka kunde därför inte komma mer lägligt. Breggin har stor erfarenhet och vittgående kunskaper om psykofarmakas biverkningar, både när man börjar ta dem och när man försöker sluta, vilket kan leda till egendomliga symtom som patienterna aldrig tidigare har känt av, som ”elstötar” genom huvudet när man avbryter medicineringen med antidepressiva.
Boken är mycket detaljrik och beskriver abstinenssymtom efter psy­­kofarmaka som tillhör olika grupper. Det finns många goda råd i boken, och kanske det allra viktigaste är att man ska sätta patienten i cent­rum. Breggin skriver till exempel att patienter som söker på internet förmodligen vet mer om skadeverkningar av psykofarmaka än deras psykiatriker gör. De senare får huvuddelen av sin information från läke­medelsbranschens säljare och tillverkarsponsrade försök. Breggin säger också att psykiatriker som fokuserar på läkemedel och elchocker undertrycker och förstör sina patienters personligheter, vilket är raka motsatsen till ett personcentrerat arbetssätt.

”Den mest aktuella informationen om när och hur man ska minska eller sluta ta psykofarmaka.”

Ur författarens förord

Psykiatriska läkemedel är inte bara farliga om man tar dem regelbundet. De blir särskilt farliga vid förändringar av dosering, bland annat vid dosminskningar och avbrott i medicineringen. Att sluta med psyko­farmaka tillhandahåller den mest aktuella informationen från forskare och kliniskt verksamma läkare om när och hur man ska minska eller sluta ta psykofarmaka.
Boken beskriver ett personcentrerat och samarbetsorienterat ar­bets­­sätt och är tänkt att vara en vägledning för hela det team som samarbe­tar. I detta team ingår förskrivare (psykiatriker och andra lä­kare, läkar­assistenter och avancerade specialistsjuksköterskor) och behandlare/terapeuter (so­cialarbetare, psykologer, kuratorer, par- och familjeterapeuter, arbets­terapeuter, fysioterapeuter och annan vårdpersonal). Vidare består teamet av patienten själv och hans eller hennes familj eller närstående.
Boken inleds med en genomgång av oönskade biverkningar av läkemedel som kan kräva att man minskar doserna eller avbryter behand­lingen. Sedan diskuteras abstinensbesvär för särskilda preparat, så att läkare, patienter och närstående ska bli insatta i sådana problem.
Även om boken fokuserar på nedtrappning av och avvänjning från läkeme­del, är den personcentrerade, samarbetsorienterade metoden också lämplig om man vill hjälpa barn, vuxna i beroendeställning, vuxna med emotionella eller kognitiva rubbningar och äldre människor, liksom personer som går igenom psykofarmakaavvänjning. Det visar på de mest hälsobringande perspektiven för alla som behöver mer vägledning och hjälp än man kan få genom psykoterapi på tu man hand.
Jag har skrivit boken med alla förskrivare i åtanke, också för dem som har en betydligt mer positiv syn på psykofarmaka än jag. Därför rekommenderar jag emellanåt dosminskningar eller minimidoser, trots att jag själv helst inte skulle använda något läkemedel. Jag tror fortfarande på principen att psykofarmaka gör mer skada än nytta, och arbetar efter den. I min egen praktik förlitar jag mig på individuell terapi och par- och familjeterapi och skriver inte ut psykofarmaka åt mina patienter.