Beskrivning
I Frågor i tårar har samlats åtta essäer från åren 1991–2011 av den österrikiske författaren och Nobelpristagaren Peter Handke. I centrum står 1990-talets krig på Balkan – från de jugoslaviska inbördeskrigen till Natos angreppskrig på Serbien – och deras efterspel på 2000-talet.
År 2019 tilldelades Peter Handke Nobelpriset i litteratur med motiveringen »för ett inflytelserik verk som med språklig uppfinningsrikedom har utforskat periferin och särdragen hos mänsklig erfarenhet«.
I samband med att han tilldelades Nobelpriset utbröt i Sverige en mycket intensiv debatt baserad på essäerna i Frågor i tårar. För första gången publiceras nu dessa på svenska.
I Frågor i tårar ingår följande essäer:
- En drömmares avsked från det nionde landet, en svunnen verklighet: Minnen av Slovenien (1991)
- En vinterresa till floderna Donau, Save, Morava och Drina, eller rättvisa för Serbien (1996)
- Sommarefterskrift till en vinterresa (1996)
- Frågor i tårar. Uppteckningar efter två resor genom ett Jugoslavien i krig, mars och april 1999 (1999)
- Kring den Stora tribunalen (2003)
- Las Tablas de Daimiel. Ett omväga vittnesbörd om processen mot Slobodan Milošević (2006)
- Gökarna i Velika Hoča. En efterskrift (2009)
- Historien om Dragoljub Milanović (2011)
Utdrag ur boken
Men är det slutligen inte oansvarigt att komma med det lilla lidandet i Serbien, med småhuttrandet i kölden där, med lite ensamhet, med bisaker som snöflingor, mössor, gräddost, medan det stora lidandet finns på andra sidan gränsen, i Sarajevo, i Tuzla, i Srebrenica, i Bihać ... Till sist tänkte jag ändå varenda gång: Men det handlar inte om det. Mitt arbete är ett annat. Att nedteckna hemska fakta är rätt och riktigt. Men för fred krävs något annat, som inte är mindre viktigt än fakta. Ska du nu komma med det poetiska? Ja, om det uppfattas som raka motsatsen till det nebulösa. Eller säg i stället för »det poetiska » hellre det sammanbindande, det omslutande: impulsen till gemensam erinran, som den enda försoningsmöjligheten, för den andra gemensamma barndomen. Hur då? Det som jag här har nedtecknat var grundat på erfarenheten att just genom omvägen att hålla fast vid vissa bisaker, åtminstone mycket mer bestående än via att banka in huvudsaker, väcks denna gemensamma erinran, den andra, gemensamma barndomen. »På ett ställe på bron var en bräda lös i åratal» – »Ja, lade du också märke till det?» »På ett ställe under kyrkläktaren fick stegen ett eko.» – »Ja, lade du också märke till det?» Eller helt enkelt att avleda allas vår fångenskap i historie- och aktualitetssnack till ett ojämförligt fruktbarare nu: »Se, det snöar. Se, där leker barnen». Och på så sätt greps jag där vid Drina av lusten att kasta smörgås, bort mot den bosniska stranden (men jag fann ingen lämplig sten). Peter Handke
Reviews
Det finns inga recensioner ännu.