Jakartametoden

Beskrivning

Åren efter andra världskriget slöt sig många tidigare koloni­­se­­rade länder samman för att staka ut en politisk kurs som var ­­obero­ende både till det kapitalistiska väst och det kommunistiska öst.

I centrum för denna rörelse stod Indonesien som 1955 var värd för en afroasiatisk konferens, Bandungkonferensen, vars ­deltagarländer ­representerade över halva jordens befolkning. En social och ekono­misk utveckling utanför de två super­mak­ter­nas, Förenta staternas och Sovjetunionens, hägn såg ut att vara möjlig.

Men i mitten på 1960-talet förändrades situationen. Den indonesiska militären med general Suharto i spetsen tog makten i Jakarta och mördade en miljon civila med hjälp av CIA. Därefter blev landet en lojal ­partner till USA.

Denna geopolitiskt motiverade metod för regim­­skifte kom att kallas »Jakartametoden« och skulle under de ­föl­jande årtiondena praktiseras med stor framgång även på andra håll i världen. I boken Jakarta­metoden berättar den ­ameri­kanske reportern Vincent Bevins den idag del­vis bortglömda historien om det världsompännande och systematiska massvåld som i hög grad bidrog till att USA kunde gå segrande ur det kalla kriget.

Boken bygger på lit­teratur och arkivmaterial på fyra språk engelska, indone­siska, portugisiska och spanska och på intervjuer med ögonvittnen till hur »Jakarta­metoden« tillämpades, inte bara i ­Indonesien utan också i Argentina, Brasilien, Chile, Guatemala, ­Syd­korea, Vietnam och Östtimor.

Vincent Bevins är en amerikansk ­journalist och författare. Han har tidigare arbetat på Financial Times i London och som korrespondent för Los Angeles Times i Brasilien och Washington Post i Sydostasien. Han har publicerat artiklar i bland annat Economist, Foreign Policy, Guardian, New York Review of Books och New York Times.

Massvåldet som formade vår värld

Under åren 1945-90 uppstod ett löst nätverk av USA-stödda antikommunistiska utrotnings­program som utförde massmord i minst 23 länder. Programmen bör ses som sammanlänkade och som en viktig del av Förenta staternas seger i kalla kriget.

De som utförde målmedvetna avrättningar av dissidenter och obeväpnade civila lärde sig av varandra. De antog metoder som hade utvecklats i andra länder. Ibland uppkallade de till och med sina program efter program som de försökte efterlikna. Jag fann bevis som indirekt kopplade metaforen “Jakarta”, till minst elva länder.

Och även om några av dessa program var missriktade eliminerade de verkliga motståndare till det globala projekt som leddes av USA. ­Indonesien är det viktigaste ­exemplet. Utan massmordet på kommunistpartiets medlemmar skulle landet aldrig ha gått från Sukarno till Suharto.

Även i länder där regeringens öde inte stod på spel fungerade massmord som effektiv terror, både inom länderna och i ­omgivande regioner, där de signalerade vad som kunde hända dem som satte sig till motvärn.

Jag vill påstå att detta lösa nätverk av utrotningsprogram, organiserade och motiverade av antikommunistiska principer, var en så viktig del av USA:s seger att våldet i grunden formade den värld vi lever i idag.

VINCENT BEVINS

“[År 1965] inleddes Operation Jakarta. En miljon indonesier dödades och nära två miljoner sattes i fängelse eller läger enbart för att misstänkas vara kommunister. De tillfångatogs av armén, torterades och försvann. De höggs ihjäl med machetes och kastades på fält. Minst fem procent av befolkningen på Bali utrotades. Massakrerna var direkt uppmuntrade av USA. Dessa mord har västvärlden inte velat tala om. De har inte skrivits in i våra historieböcker. Det är som om de aldrig ägt rum. 

Vad som aldrig dokumenterats förrän nu är hur Operation Jakarta spred sig. Till Brasilien, Guatemala, Chile, Uruguay, Östtimor, Sudan och Ghana. I Jakartametoden berättar den amerikanske journalisten Vincent Bevins om det antikommunistiska korståget som formade vår värld. Jakartametoden blev en metod för regimskifte som tillämpades överallt där USA:s makt hotades. Den inkluderade terror, politiska försvinnanden, avrättningar och desinformation, som att sprida myter om blodtörstiga kommunister. Och i samtliga fall användes metaforen ‘Jakarta’.

Vietnams kommunister beväpnade sig, kämpade emot den amerikanska invasionen och vann. Det gjorde inte Indonesiens kommunister – de var obeväpnade. De tillhörde den strömning som trodde på liberal demokrati, och dessutom var Indonesien ett fredligt land där olika politiska partier samexisterade. Precis som Chiles socialister betalade de priset med sina liv, för att ha trott på fredliga metoder.

Vincent Bevins bok är lysande – jag har inte läst något liknande sedan Naomi Kleins Chockdoktrinen. Alla som vill förstå hur vår värld skapats måste läsa den. Vad som hände var att tredje världens enighet krossades. Den fredliga socialismen krossades också – för de som fick rätt var de som tog till våld för att försvara sig. (…)

Det är med sorg jag slår igen boken och tänker på vilken värld vi hade kunnat leva i om inte alla tredje världens försök till att skapa rättvisa hade slagits ner på det här sättet; att en socialdemokrati som den svenska aldrig har fått existera i Brasilien eller Indonesien utan att bestraffas med invasion och massmord, och att det går så lätt att utradera minnet av en miljon människors död att inte högern, varje gång vi debatterar politik, måste svara på frågan vad imperialismen har kostat. Vi får inte glömma Indonesien. Historiens döda manar oss.” Kajsa Ekis Ekman i ETC