Frontlinje Ukraina

Beskrivning

Vad handlar egentligen konflikten i och kring Ukraina om?

Det är frågan som den brittiske historikern Richard Sakwa försöker besvara i boken Frontlinje Ukraina. Den är akademiskt pionjärverk som publicerades 2014 i England (och 2015 i Sverige) och som genom händelserna den senaste tiden fått förnyad aktualitet.

I sin bok visar Richard Sakwa med nyansrika argument och stor detaljrikedom att den i väst dominerande bilden av Ukrainakonflikten på avgörande punkter är ofullständig eller missvisande.

Det gäller den internationella sidan av konflikten, där författaren hävdar att den grundläggande orsaken bakom tvisten inte är rysk expansionism, utan en västlig sådan, i form av USA, EU och Nato.

Det gäller den inhemska sidan av konflikten, där författaren lägger stor vikt vid hur den intensifierades när en extremnationalistisk rörelse med våld tog makten i Kiev 2014.

OM FÖRFATTAREN

Richard Sakwa är professor i rysk och europeisk politisk historia vid University of Kent och ledamot av Storbritanniens Academy of Social Sciences.

”Med fyra betydande verk, och en överväldigande mängd artiklar, är Richard Sakwa den mest produktive Rysslandsforskaren i vårt nya sekel.”
Perry Anderson i New Left Review (juli–augusti 2015)

Förhoppningarna om ett enat och fritt Europa krossades 2014

Ur Frontlinje Ukraina

Av Richard Sakwa

År 2014 gjorde sig Europas historia åter påmind på ett mycket obehagligt sätt. Med krisen i Ukraina återkom inte bara hotet om krig, utan krigets verklighet, 100 år efter en konflikt som man talat om som det krig som skulle göra slut på alla krig. Stormakterna radade upp sig på linje i en tsunami av propaganda till vilken många av de mindre staterna också gav sitt bidrag. Detta år var det också 75 år sedan utbrottet av andra världskriget, som vållade Central- och Östeuropa sådan förödelse, och 25 år sedan Berlinmurens fall och det därpå följande slutet på det kalla kriget som hade åtföljts av förväntningar om ett enat och fritt Europa. Dessa förhoppningar krossades 2014 och Europa står nu inför en ny tid av splittring och konfrontation. Den ukrainska krisen var den omedelbara anledningen, men den återspeglade bara djupare motsättningar i det postkommunistiska utvecklingsmönstret efter 1989.

Grunden för den ukrainska konflikten har varit latent under minst två decennier. Den lades av det kalla krigets asymmetriska slut, där den ena sidan deklarerade seger medan den andra verkligen inte var beredd att ­”acceptera nederlaget”.

Till skillnad från Tyskland och Japan, som 1945 erkände att de hade begått fel och tog nederlaget som utgångspunkt för sin förvandling till västliga liberala demokratier, har Ryssland inte på minsta sätt ansett sig som en besegrad makt. Detta hindrade inte de påstådda segrarna efter det kalla kriget från att tro att den sovjetiska kollapsen rättfärdigade inte bara de institutioner som hade skapats för att föra kampen utan också, och framför allt, den ideologi i vars namn den hade utkämpats. Detta gav upphov till triumferande tal om ”historiens slut”, vilket i praktiken ­ersatte en ideologi med en annan, nämligen tron på den liberala ­demokratins och det ”europeiska alternativets” obevekliga framåtskridande. Marxistisk historicism ersattes av liberal historicism, tron att historiens ­telos – syfte – var möjligt att förstå.

Därmed ansågs alla som gjorde motstånd (i det ryska fallet inte så mycket mot idéerna som mot sättet att påtvingas dem) inte bara ha fel, utan på något sätt vara i grunden onda, och utrymmet stängdes för pragmatisk debatt, diplomati eller ens vanligt förnuft. Detta bidrar till att förklara hur Europa 2014 återigen har kommit i centrum för internationella konflikter. Idag fungerar Ukraina som Balkan gjorde 1914, med många inhemska konflikter som går i varandra och förstärks och internationaliseras då externa aktörer förvärrar landets inre motsättningar.

Två modeller för ukrainsk statsbildning

Ur Frontlinje Ukraina

Av Richard Sakwa

Det finns två kontrasterande visioner för statsbildning.

Den förs­ta är monistisk nationalism, som drivs av tanken att den ukrainska nationen efter flera århundraden av hämmad statsbildning har tvingats ta detta tillfälle att utmärka sig som nationalstat. Ukrainisering innebar framför allt att prioritera det egna språket som det enskilt viktigaste uttrycket för en nation. Denna form av ukrainsk nationalism bekräftar kopplingen mellan etnicitet och stat, fastän uttryckt på det språkbruk som gäller för moderna styrelseformer. Spänningen mellan nationaliseringsambitioner och ett erkännande av det faktum att Ukraina är en löst hopfogad samling av folk och territorier ledde till överdrivna farhågor beträffande landets sammanhållning. Av denna anledning insisterade den ukrainska nationaliserande eliten på att skapa en enhetsstat. Den monistiska modellen är därmed en modell av integrativ nationalism i vilken staten är nationsskapande, och bygger på den ukrainistiska traditionen att fylla de befintliga gränserna med ett innehåll som markant skiljer sig från Ryssland. Det skulle vara officiellt enspråkigt, enhetligt och kulturellt specifikt.

Monistisk nationalism bygger på en naturalistisk, historicistisk och återupprättande berättelse om ukrainsk statsbildning, som hävdar att Ukraina äntligen naturligt har kommit samman efter historiens avvikelser och misstag. Liksom i vissa andra postkommunistiska stater, särskilt de baltiska, är modellen för statsbyggnad återskapande: ett försök att återskapa den nya staten och nationen enligt någon sorts förlorat ideal. I fallet med exempelvis Estland och Lettland var tanken att återgå till förkrigsrepublikerna, och därför erhöll endast de som bott där vid den tiden och deras ättlingar automatiskt rätt till medborgarskap. De 10 000-tals ryssar som hade anlänt därefter, för att bygga de nya industrierna och tjänstgöra i de väpnade styrkorna och som nu hoppades att få leva sina pensionärsår i fred i sitt hemland, var tvungna att försöka vinna rätten till medborgarskap genom språk- och historieprov. Även ukrainskt statsbyggande utgick från en modell för återupprättande. Trots att alla som bodde i Ukraina 1991 automatiskt fick rätt till medborgarskap ansåg den nationaliserande staten ändå att samhället till sist skulle behöva ”ukrainiseras”, framför allt genom införande av ukrainska som enda språk. Denna uppfattning införlivades, efter intensiv debatt, i 1996 års författning. Artikel 10 var utstuderad i sin förnekelse av ryskans status: ”Det officiella språket i staten Ukraina är det ukrainska språket. […] I Ukraina garanteras den fria utvecklingen, användandet och skyddet av ryska, och andra nationella minoriteters språk i Ukraina.” Kommatecknet efter ”ryska” var särskilt symboliskt för de nya prioriteringarna, liksom hopbuntandet av ryssar med andra ”nationella minoriteter”.

Den integrati­va nationalismen fann ingen form för att inkludera landets pluralism på konstitutionell grund. Ukrainska var det enda officiella språket, och alla officiella dokument, meddelanden och skyltar fanns alltså enbart på ukrainska. Alla kunde därför inte förstå de statliga dokument som de var tvungna att läsa och skriva under, och även i valen var alla instruktioner enbart på ukrains­ka. Sådana olägenheter, och sådant demonstrativt hävdande av ukrainism, skapade en konstant känsla av förbittring. Ryska var för det mesta inte förbjudet, utan blev privatlivets språk. Ukrainska nationalister hånar gärna ryska som ”köksspråket”, det vill säga ett språk som inte är värdigt att användas i samhälls- och yrkeslivet. Men även under protester­na på Majdan 2004 och 2013–14 var ryska i praktiken det dominerande språket.

Den pluralistiska modellen hävdar att alla folk som utgör dagens Ukraina har likvärdiga intressen i landets utveckling, och motsätter sig därmed den nationaliserande strömningen, fast utan att förkasta vissa av dess ståndpunkter. Få skulle förneka behovet av särskilda program för att säkra det ukrainska språkets centrala roll, inklusive att alla barn får lära sig det och kan använda det i vidareutbildning och högre utbildning, arbetsliv och statsförvaltning. Detta skulle inte nödvändigtvis utesluta språktester för tjänstemän för att säkra att ukrainskan inte trängs ut av ryskan – men det utesluter idén att den nya staten skulle vara officiellt enspråkig. En av Ukrainas stora tillgångar är just dess mångfald, och enligt pluralisterna finns det ingen anledning till att detta inte skulle skrivas in i konstitutionen. Just landets ställning som ”gränsområde” bidrar till dess komplexitet och är inte ett problem att hantera utan en gåva att glädjas åt.

Spänningen mellan dessa två perspektiv på ukrainsk statsbildning har en klart markerad geografisk dimension. Den monistiska uppfattningen är uppenbarligen starkare i västra delen av landet, medan den pluralistiska inställningen är starkare i öster och söder. Det finns också en tidsdimension som skär igenom allt, det vill säga skilda uppfattningar om det förflutna och om framtiden. Förutom att förorda en pluralistisk statsform vädjar sydöst också till nysovjetiska känslor och erinrar om sovjetperiodens goda tider, då det fanns gott om jobb, då välfärden (hur minimal den än må ha varit) var garanterad och gränserna mellan Ryssland och Ukraina var vidöppna, med ett stort antal blandade äktenskap och början på framväxten av ett verkligt ”sovjetiskt” folk. Regimförändringen i februari 2014 utspelade sig sålunda mot bakgrund av redan intensiva splittringar. Som en aktuell studie uttrycker det i klartext: ”Västra Ukrainas kultur, språk och politiska tänkande har påtvingats övriga Ukraina.” Målet är skenbart landets enande, “men i själva verket har syftet varit att slå ned och förödmjuka Ukrainas rysk­talande befolkning. Västra Ukrainas radikala nationalister, för vilka avståndstagandet från Ryssland och dess kultur är en trosartikel, avser att tvinga resten av landet att anpassa sig till deras trångsynta vision.”

Detta är kanske väl skarpt uttryckt, men splittringen är reell.