Beskrivning
En av världens bästa demokratier!
Det betyget brukar Sverige få i varje internationell mätning.
Samtidigt kan allt större sprickor iakttas i samhällsbygget. Många allvarliga sociala och ekonomiska problem har slagit rot och fortsätter att växa, oavsett vilken regering som för tillfället sitter vid makten.
Någonting tycks alltså vara fundamentalt fel med dagens demokratiska system. Tidigare gick det demokratiska styrelseskick som präglade Sverige och andra västländer hand i hand med en samhällsutveckling som gynnade folkflertalet. Så är inte längre fallet.
I Den dysfunktionella demokratin kartlägger etnologen Karl-Olov Arnstberg bristerna i den moderna demokratiska utvecklingen. Utifrån aktuell forskning och debatt diskuterar han vad dessa beror på och vad möjligheterna är att skapa ett samhälle som är både demokratiskt och väl fungerande.
»Makten har flyttat bort från folket och ägs numera av en liten elit«
Av Karl-Olov Arnstberg
Ur förordet
Det finns en olycklig och missvisande koppling mellan demokrati och goda intentioner. För att uttrycka det på barnspråk: demokrati är något som snälla människor sysslar med.
Utläggningarna om demokratins förträfflighet och moraliska suveränitet fyller hyllmeter efter hyllmeter i de stora biblioteken. Kritiken är blygsam till omfånget och ibland moraliskt tvivelaktig.
I denna bok granskas demokratin kritiskt. Den fråga jag vrider och vänder på är om demokratin, precis som marxismen, kombinerar en förförisk retorik med en djupt problematisk praktik. På det tyder att medan begreppet demokrati har en entydigt positiv klang står demokratins utövare, politikerna, sällan särskilt högt i kurs.
Att demokratins utövare ofta är hårt kritiserade tycks inte smitta av sig på demokratibegreppet. Förklaringen är kanske att den liberala demokratin i västvärlden är en sekulär religion.
Visserligen betyder demokrati folkmakt men makten har i de flesta av västvärldens demokratiska länder flyttat bort från folket och ägs numera av en liten elit. Över den eliten har professionella lobbyister, intressegrupper och aktivister långt större makt än medborgarna. Dessutom har politikerna i de olika partierna vanligen mer gemensamt med varandra än med sina väljare.
Väljarnas enda politiska handling i Sverige är att vart fjärde år peta ner sina röstsedlar i en låda och det spelar allt mindre roll vilket parti de lägger sin röst på.
Tänk om det system som vi hyllar som mänsklighetens största politiska bedrift bara är ett tyranni med bättre marknadsföring?
Genom att göra anspråk på att vara den enda legitima regimen förhindrar demokratibegreppet en förutsättningslös debatt om hur samhället får ett bra fungerande styre.
Genom att göra anspråk på att vara den enda legitima regimen förhindrar demokratibegreppet en förutsättningslös debatt om hur samhället får ett bra fungerande styre. I hyllningarna är det väldigt vanligt att Winston Churchill citeras: ”Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra.” Det är ett omdöme som inte precis uppmuntrar till kritisk analys.
Vi måste vända blicken från retoriken till praktiken. Sållar demokratin verkligen fram de bästa ledarna? Skapar demokratiska styresskick stabila och trygga samhällen? Är de människor som lever i demokratier lyckligare än de som lever under andra statsskick? Och, inte minst viktigt, vad kostar kalaset för medborgarna? Hur mycket av medborgarnas inkomster går till staten och hur mycket får de själva behålla?
