»Det började med en smäll«
– tjugo år med Karneval

I år är det tjugo år sedan jag startade Karneval. Ett skäl så gott som något att fundera på hur det gick till. Bakgrunden är några händelser som inträffade åren 2003–2005.

Resan till ett eget förlag inleddes utan att jag förstod det. Det började med en smäll, då jag blev föremål för ett me­diedrev på grund av jag i en artikel hade ifrågasatt den ­­gängse bil­den av 1990-­talets ­Jugo­sla­vien­krig.

Det fortsatte med en smäll till, då jag av samma skäl ­sparkades från mitt arbete som redaktionschef på Ordfront ­magasin, som då var en månadstidning med mycket stor upplaga.

Den första smällen kunde jag skaka av mig. Att bidra till att vidga ramarna för debatten i en central samhällsfråga såg jag inte som något klandervärt.

Den andra smällen tog hårdare. Den ­in­­nebar att jag var tvungen att hitta en ny försörjning.

Vid det här laget var dock min anställningsbarhet inte den bästa. För att motivera avskedandet hade nämligen min tidigare arbetsgivare smutskastat mig ­offentligt och i ett så kallat kultur­upprop i Dagens ­Nyheter krävdes mitt ­huvud på ett fat.

Jag övervägde att skola om mig. Skulle jag bli kock? Jag gillar att laga mat.

Så i september 2005, strax innan mitt ärende ­skulle upp i ­Arbetsdomstolen, gav Ordfront efter för kravet från mitt fackförbund. Jag fick två års­löner i min hand. Nu ­öppnades en möjlighet att starta något eget.

Ett bokförlag kanske? Jag hade alltid varit ­intresse­­rad av böcker fastän ­mina föräldrar inte läste några. Själv ville jag läsa redan innan jag kunde. När jag var sju öppnade jag ett eget bibliotek för de andra ­ungar­na i ­kvarteret. Tydligen ansåg jag redan då att det var viktigt att ­sprida tryckta budskap.

Sagt och gjort. Ordfrontpengarna fick bli ­Karnevals startkapital och våren 2006 kom de första titlarna.

Nästa steg var att få förlaget att ­­över­leva. Problemet var att mitt kapital var så begränsat. För­lagsverksamhet kräver mycket kapital. Det tar tid in­nan man får tillbaka investerade medel, om man nånsin får det.

Min metod så långt har varit att själv göra ­mycket av det praktiska ­arbetet – ­allt ifrån ekonomi och typografi till ­redaktionella in­satser och ­mark­nadsföring. De färdigheterna hade jag någorlunda lärt mig under min tid på Ordfront. Dess­­utom måste avkastningskraven, det vill säga min egen lön, hållas tillbaka. Metoden innebär att jag kan ge ut böcker även när budgeten enligt normala förlagskal­kyler visar röda siffror. Jag behöver inte sälja så väldigt många ex av en titel för att den ska gå ihop.

Men vilken profil skulle förlaget ha?

Min utgångspunkt var att utgivningen ­skulle ha stor bredd och främst bestå av facklitteratur, men det behövdes något mer för att ­skilja ut Karneval från mängden. En usp som pr-folk säger.

Namnet­ Karneval, som kunde associeras med frispråkighet och överhets­kritik, angav en riktning.

Så småningom har en ­skarpare profil tagit form.

Efter att jag publicerat min omstridda artikel fick jag som sagt ­erfara vad priset kan bli om man bryter mot ­nor­mer­­na för vad som får sägas.

Idag har jag insett att det snarare är regel än undan­tag att den offentliga dis­kus­sio­nen är starkt ­beskuren på viktiga områden. Kanske är den som mest beskuren på några av de viktigaste, exempelvis de om krig och fred. Här avtecknade sig en menings­full uppgift för mitt förlag, nämligen att pub­licera ­böcker med intressan­ta ­perspektiv som inte släpps fram i ­offentligheten.

Det är nu ingen originell uppgift, fastän den kan ­sägas vara ovanlig i dagens publi­cistiska klimat. I ­själva verket ­påminner den om en klassisk ­definition av journalistik som går ungefär så här: »Journalistik är att publicera det som några inte vill ska publiceras – allt annat är bara ­reklam.«

Jag berättar mer om Karneval och min tid på Ordfront i två artiklar som kan läsas på Karnevals hemsida: I huvudet på en förläggare och När fronten gav vika.