Harold Pinter Frihetens språk Poesi och politik 1983-2007

När 2005 års nobelpristagare i litteratur, Harold Pinter (1930–2008), höll sin nobelföreläsning var det många som tappade hakan. Aldrig förr hade den tribun som nobelpriset innebär använts för ett ­sådant politiskt brandtal.

Med stor retorisk skicklighet och pregnans gjorde Pinter sitt framträdande till en svidande uppgörelse med den politiska lögn som enligt honom regerar i västvärlden.

För en svensk publik kom detta kanske som en överraskning, men i England hade Harold Pinter sedan länge en position som ett ”nationens samvete”. Hans engagemang mot förtryck och ofrihet var djupt och erkänt av många. Det omfattade allt­ifrån revolutionens ­Nica­ragua­ och repressionens Turkiet på 1980-talet, till USA:s och Natos ­militära angrepp mot Jugoslavien och Irak.

Parallellt med den politiska polemik som Harold Pinter levererade i artiklar, tal och intervjuer – med allt större hetta ju äldre han blev – skrev han också dikter; om kärlek, om död, om krig.

”Trots synnerligen dåliga odds tror jag att en orubblig, bergfast och hårdnackad intellektuell beslutsamhet för att fastställa vad som verkligen är sant i våra liv och samhällen är en fundamental förpliktelse, som åligger oss alla som medborgare. Den är i själva verket tvingande. Om en sådan beslutsamhet inte innefattas i vår politiska vision har vi inget hopp om att återupprätta det som vi nära nog har förlorat – människans värdighet.”
Harold Pinter i nobelprisföreläsningen

”I författandets postmoderna kändisvärld delas priser ut till dem som ­konkurrerar om kejsarens gunst; de politiskt riskabla göre sig icke besvär. Undantaget är Harold Pinter.” John Pilger i efterordet