Konsten att hitta läsare för »förbjudna böcker«
I maj i år publicerade jag Hybris av Ola Tunander. En bok om en av vår tids stora händelser: Ukrainakriget. Författaren är en mycket meriterad säkerhetspolitisk forskare. I en förnuftig värld skulle en sådan bok bli mycket uppmärksammad och diskuterad. Men uppmärksamheten i mainstreammedier hittills är lika med noll.
AV BJÖRN EKLUND, 20 NOVEMBER 2025
KRÖNIKA
Hybris är inget undantag.
När jag 2022 gav ut en annan ambitiös bok om samma krig, Operation Z, av en annan mycket meriterad författare, den schweiziske tidigare underrättelseofficeren Jacques Baud, blev uppmärksamheten också då noll.
Förra året publicerade jag Västerlandets nederlag av antropologen Emmanuel Todd, en bok som rönt stort medialt intresse i Frankrike. I Sverige: en rad i Svenska Dagbladet.
Och när jag 2021 publicerade Ola Tunanders bok om den sovjetiska ubåt som gick på grund i Blekinge skärgård 1981, Navigationsexperten, blev det även då noll uppmärksamhet. Detta trots att författaren är en av de främsta kännarna av 1980-talets ubåtsaffärer. Kari Poutiainen kallar honom »världens främsta expert« i Den hemliga alliansen.
Samma sak händer även med andra Karnevaltitlar. Det är något av en regel för böcker som ifrågasätter konventionella visdomar om ett antal centrala samhällsfrågor. Det gäller inte bara de om krig och säkerhetspolitik, utan också de om covid, klimat och vacciner, för att bara nämna några. Narrativen kring just dessa frågor tycks av någon anledning vara extra hårt reglerade. Mycket mer så idag än för tio år sedan. Ingen djävul släpps över bron.
Ett annat exempel: År 2019 gav jag ut Vad händer med klimatet? av Lennart Bengtsson, en klimatforskare som bland annat varit chef för tre av Europas främsta meteorologiska institut. Med tanke på det stora klimatintresset, skulle man kunna tro att en sådan bok skulle ges utrymme. Men icke. När jag något år senare sökte på »Lennart Bengtsson« i Dagens Nyheters arkiv var den färskaste träffen jag fick från 2013. Vid samma tillfälle sökte jag även på »Greta Thunberg«. Då fick jag hundratals träffar, bland annat från den dag då hon som gymnasist hade varit DN:s chefredaktör.
Men nu till det som ur mitt perspektiv är det intressanta.
Trots utebliven medial exponering har Karneval under maj–oktober sålt 1232 exemplar av Hybris fördelat så här: 631 ex via Karnevals hemsida, 440 ex via nätbokhandeln, 100 ex via bokbord/möten, och 61 ex via fysiska boklådor.
Kontentan är: Det går att, i viss mån, nå ut med en bok som Hybris även när gammelmedier och gammelbokhandel inte vill vara behjälpliga med det.
Viktigast är direktförsäljningen via hemsidan. Utan den skulle jag förmodligen inte ha vågat satsa på att ge ut Hybris.
Näst viktigast är nätbokhandeln. Den stänger inte ute böcker utan agerar efter kommersiella principer. När en efterfrågan för en bok som Hybris uppstår kan den enkelt beställas från Adlibris och Bokus. Men fysiska boklådor har svårare att tillfredsställa någon efterfrågan, då boken normalt inte finns i deras hyllor. Av de 61 ex som de köpte in av Hybris svarar Tronsmo bokhandel i Oslo för närmare hälften. Akademibokhandelns 95 butiker har sammanlagt köpt in 15 ex.
Även försäljningen av andra narrativkritiska böcker följer Hybris mönster: Direktförsäljning och nätbokhandel dominerar. Övriga kanaler är irrelevanta.
Utmärkande för denna typ av böcker är att de ifrågasätter uppfattningar kring vilka samsyn råder i samhällets elitskikt. För andra typer av samhällskritik, där någon sådan enighet inte finns, kan bokmarknaden vara öppen. Då kan även utrymme ges i stora medier.
Men för böcker som Hybris måste alltså förlaget förlita sig på egen kraft. En viktig allierad är sociala medier, där åsiktsfriheten, än så länge, är mycket större. På dem kan man till och med hitta intervjuer med författaren till Hybris.
