Terapisamhällets barn

»Livsviktig läsning för föräldrar, lärare och vårdpersonal.«Richard J. McNally, PhD, professor i psykologi vid Harvard University

»... visar på ett övertygande sätt hur personal inom psykisk hälsa (och ­vissa föräldrar) ofta gör saker och ting värre för de barn och ungdomar som de försöker hjälpa.« Elizabeth Loftus, professor i psykologi vid University of California

»En bländande kombination av undersökande reportage och berättande.«Gerald Posner, författare till Pharma: Greed, Lies, and the Poisoning of America

»Terapisamhällets barn är en kompromisslös studie av terapeutisk barnuppfostran som omfattar individuell terapi, pedagogik, offentlig datainsamling och kulturen som helhet. Boken hävdar att dessa metoder långt ifrån att hjälpa gör allting värre. De barn och ungdomar som uppfostras av föräldrar och pedagoger som förhandlar om gränser, ­validerar känslor, utforskar trauman, ”pratar ut” och som marineras i den terapeutiska världsbilden är inte, som man hoppats, lyckligare, mer självsäkra och mer känslo­mässigt läskunniga. De är neurotiska, ängsliga och självupptagna; omväxlande rädda för omvärlden och skickliga på att utnyttja mjuka auktoritära terapeutiska institutioner för personlig vinning; framför allt är de djupt olyckliga. Terapisamhällets barn smular sönder varje byggsten i det terapeutiska föräldraskapet och den pedagogiska lära den vilar på. Nej, att sätta gränser och straffa traumatiserar inte barn. Och även tidiga svårigheter leder vanligtvis inte till ”trauma” utan till ”resiliens”. Nej, ”trauma” är inte ”lagrat i kroppen”. Att bekräfta barns känslor får dem inte att känna sig säkrare. Nej, att fråga barn hur de mår hela tiden ger inte mer kapabla och självsäkra barn. Att ta hänsyn till ”negativa barndomsupplevelser” ger inte bättre resultat för barn som verkligen behöver övervinna motgångar, och inte heller att ge barn oändliga meningslösa valmöjligheter samtidigt som deras alternativ begränsas till det sanerade och riskfria.« Mary Harrington, UnHerd

»En skarpsinnig och passionerad analys av den psykiska kris som idag plågar ­våra ungdomar. Shriers huvudtes är att den är iatrogen till sitt ursprung. Det vill säga att den till stor del orsakas av den behandling – i det här fallet skadlig terapi – som var tänkt att ­råda bot på krisen.«Kay Hymowitz, City Journal

»Terapisamhällets barn är ett kraftfullt blitzangrepp på föräldraskapsexperter och de som jobbar inom psykisk hälsa och kommer att göra många terapeuter upprörda. Men boken ställer en viktig fråga: varför har inte den ökade behandlingen av psykisk ohälsa som Generation Z – de födda mellan 1997 och 2012 – erhållit resulterat i att ­förekomsten av depression har minskat? ... Shrier är sympatiskt inställd till föräldrar och rackar ner på ”experter” på föräldraskap som uppmuntrar en ohälsosam besatthet av att grubbla över problem och i vissa fall ställer felaktiga diagnoser. Enligt min ­mening är Shrier väl sträng mot terapi, men hon är otvetydigt på föräldrarnas och tonåringarnas sida: vilket gör detta till en tankeväckande, om än obekväm, läsning.« Camilla Cavendish, Financial Times