När soldaterna kom

Beskrivning

Ryska soldater våldtog tyska kvinnor, medan amerikanska soldater bjöd dem på en Lucky Strike och fick sedan allt de kunde begära!

Enligt en vida spridd föreställning var det så mötet mellan tyska kvinnor och allierade soldater gestaltade sig i slutet av andra världs­kriget.

Men verkligheten var betydligt mer sammansatt, visar den tyska historikern Miriam Gebhardt i När soldaterna kom.

Hundratusentals tyska kvinnor blev våldtagna, men inte bara av rödarmister, utan även av amerikanska, franska och brittiska soldater. Mönstret var detsamma oavsett uniformens färg.

Andra föreställningar som Miriam Gebhardt vederlägger, eller nyanserar, är att de våldtagna kvinnornas äkta män försköt sina “vanärade” fruar och deras oäkta barn; att de kvinnor som gjordes gravida av ryska eller svarta soldater av rasistiska skäl gjorde abort; och att våldtäktsoffren snabbt kom över sina upplevelser.

I själva verket blev övergreppen inte bara till ett ofta livslångt trauma för de drabbade. Eftersom traumat aldrig har bear­betats på nationell nivå kastar de massvåldtäkter som begicks för 70 år sedan sina mörka skuggor även över dagens generationer.

OM FÖRFATTAREN

Miriam Gebhardt, född 1962, bosatt i München, är professor i historia vid universitetet i Konstanz och journa­list för bl.a. Stern, Süddeutsche Zeitung och Die Zeit. Hon har tidigare utgivit böcker om bl.a den tyska kvinnorörelsen och om barnuppfostran under 1900-talet. År 2017 utkommer hon med en bok om den tyska motståndsrörelsen Den vita rosen, Die Weiße Rose: Wie aus ganz normalen Deutschen Widerstands­kämpfer wurden (Deutsche Verlags-Anstalt).

UR BOKEN

“Mitt syfte är att på nytt dra fram detta svåra ämne i ljuset och befria det från snårskogen av halvsanningar och gamla, nedärvda, fördomar. Framför allt skulle jag vilja ge bilderna av rysk-asiatiska eller marockanska våldtäktsmän som rena slumrande monster deras rätta proportioner och ställa dem bredvid de vita västerländska befriarna som, vilket klart framgår, plundrade och våldtog enligt samma scenario. Fantasi, fördomar och verklighet är lätt att skilja från varandra om vi rekonstruerar skeendena ur de drabbades perspektiv. Det vill säga, inte gör dem till knådbart material för någon form av historiepolitik, vilket såväl konservativa som även liberala framställningar hittills haft en tendens till. Tvärtom bör offren själva få komma till tals. De skall därigenom få återupprättelse, utan att de för den skull automatiskt frikänns från delaktighet i de tyska förbrytelserna under nazismen. För det är viktigt, menar jag, att här erkänna det ambivalenta i förövar- och offerrollen. Slutligen gäller det att avlasta krigsbarnen och krigsbarnbarnsgenerationen de traumatiska efterverkningarna av det som för runt 70 år sedan vederfors deras mödrar, mormödrar och farmödrar.” Miriam Gebhardt