Hundraårskriget mot Palestina

Även efter den 7 oktober är mönstret sig likt

Av Rashid Khalidi

Den 7 oktober 2023, fyra år efter att jag hade skrivit färdigt Hundraårskriget mot Palestina, inleddes en av de allra mest omänskliga faserna av det långvariga kriget. När jag skriver dessa ord har den ­fasen pågått i sex månader. Jag anser att de fasansfulla händelser som vi har bevittnat sedan den förs­ta dagen fullständigt ger stöd åt den tes som jag lägger fram i boken. Jag har förklarat att händelserna i Palestina från år 1917 huvudsakligen orsakats av ett krig på flera fronter mot den inhemska pale­stinska befolkningen. Det iscensattes av diverse stormakter som stödde sioniströrelsen – en rörelse som var såväl bosättar­kolonial som nationalistisk, och som syftade till att byta ut det palestinska folket i dess eget hemland. Stormakterna blev senare bundsförvanter till den israeliska nationalstat som växte fram ur sioniströrelsen. Pale­stinierna har å sin sida under hela det hundraåriga kriget gjort motstånd mot att deras land beslagtagits.

För mig är det nödvändigt att se händelserna mot den bakgrunden, inte bara för att det förklarar historien under det gångna seklet, utan också för att man ska förstå den brutalitet vi har sett sedan den 7 oktober 2023.

Det handlar med andra ord inte om någon uråldrig tvekamp mellan araber och judar som har pågått sedan tidernas begynnelse, och inte om en regelrätt konflikt mellan två nationer eller folkgrupper. Det vi ser är ett resultat av flera inbördes sammanhängande faktorer: uppkomsten av moderna nationalstater och modern nationalism, såväl arabisk som judisk, imperialismens inträngande i Mellanöstern, sioniströrelsens med naturnödvändighet våldsamma, europeiskt inspirerade bosättarkoloniala metoder för att ”förvandla Palestina till Israels land”, med den tidige sionistledaren Zeev Jabotinskys ord, och palestinsk civil olydnad och våldsamt motstånd mot dessa metoder.

Vidare har detta krig aldrig pågått bara mellan sionismen och ­Israel å ena sidan och palestinierna å den andra, med sporadiskt stöd från arabiskt och annat håll åt den senare parten. Det har alltid handlat om långtgående ingripanden till sioniströrelsens och Israels fördel från samtidens stormakter: från Storbritannien fram till andra världskriget och senare från USA, Sovjetunionen, Frankrike med flera. Stormakterna har aldrig varit opartiska eller medlare, de var och är fortfarande aktö­rer som stödjer Israel i kriget. De båda parterna i kriget mellan ­kolonisatörer och koloniserade, förtryckare och förtryckta, har aldrig varit ens tillnärmelsevis jämnstarka. Vågskålen har hela tiden vägt över till fördel för sionismen och Israel.

Tesen har utan tvivel bekräftats av händelserna från och med den 7 oktober 2023. Den ojämna maktbalansen framgår av de oproportionerliga dödssiffrorna, förstörelsen och folkförflyttningarna. Fördelningen mellan dödade palestinier och dödade israeler är i nuläget ungefär 25:1.

Obalansen förstärks ytterligare av ett storskaligt, ihärdigt politiskt, diplomatiskt och militärt stöd från USA till Israel, och av uppbackningen från Storbritannien, Tyskland, Frankrike och ett antal andra västländer. Det ska jämföras med det (hittills) förhållandevis blygsamma bistånd som palestinierna har fått från Iran, arabstaterna och diverse icke-statliga aktörer.

De höga förlustsiffrorna för israeliska civila och militärer under Hamas attack den 7 oktober, och den aldrig tidigare skådade förödelsen och dödandet på Gazaremsan som följde, kanske gör att händelserna framstår som unika och isolerade. Men i själva verket kan de bara förstås i sitt historiska sammanhang, som en del i det hundraåriga kriget mot Palestina, även om Israel och dess anhängare frenetiskt försöker hävda att den och andra tänkbara kontexter är irrelevanta. De föredrar att uttrycka sig som om händelserna vore extrema exempel på det ”barbari” som är kännetecknande för Israels fiender.

Även om Hamas och Israels agerande sedan den 7 oktober kan tyckas utgöra en förändring eller ett avsteg från ett mönster, är de i själva verket konsekvenser av ­decennier av etnisk rensning, militär ockupation och stöld av palestinsk mark samt av åratal av belägring och utarmning av Gazaremsan – med ett ofta våldsamt palestinskt svar som följd. (...)

Kriget mot Palestina har gått in i en synnerligen dödlig, mycket destruktiv ny fas som innehåller flera förändringsfaktorer, samtidigt som många huvudlinjer från de föregående faserna under detta hundraåriga krig fortfarande finns i bakgrunden. När jag skriver detta är framtiden högst osäker. En fred som bygger på den svåra processen att få insikt om smärtsamma historiska realiteter och montera ned förtryckande strukturer och som inför rättvisa, lika rättigheter och ömsesidigt erkännande tycks inte skymta vid horisonten.

Men jag har ändå kvar hoppet om att mina barnbarn, som har blivit fyra till antalet sedan den här boken först kom ut, ska få uppleva en varaktig fred och se slutet på detta krig.