Eliternas uppror och sveket mot demokratin

»I sin sista bok beskrev den amerikanske historikern Christopher Lasch hur de styrande eliterna i västvärlden genomgått en moralisk och ideologisk metamorfos under 1900-talets andra hälft. Lasch dog 1994, men de tendenser han kritiserade för drygt 25 år sedan har inte försvunnit sedan dess, tvärtom: de har om något bara fortsatt att accelerera efter hans död. Laschs tes är, något förenklat, att ideologiska förändringar i våra samhällen gjort eliter till en sorts ”turister” i sina egna länder; en sorts icke-temporära ”besökare”, utan den sortens mentala förpliktelser som följer på att tillhöra den ort eller det land man vistas i. Detta manifesteras inte bara genom en bristande patriotism, och ett förlöjligande av tidigare ideal såsom medborgarskap och nationellt självbestämmande, utan tendensen är att politiker i allt högre grad avsäger sig – eller revolterar mot, för att använda Laschs term – allt specifikt ansvar gentemot konkreta grupper av individer.« Malcom Kyeyune i Axess

»De senaste veckorna har jag, för nöjes skull, läst kultursidor från 1980- och 90-talen, och förvånats över hur många av 2020-talets problem som beskrevs redan för 40 år sedan – ofta klarare och tydligare än idag. Oavsett hur man vill definiera den kris vi är på väg mot borde man kunna hålla med om att vi har krupit in i den mycket långsamt, med vidöppna ögon. I den här läsningen passar nyutgåvan av Christopher Laschs Eliternas uppror och sveket mot demokratin som hand i handske. Boken utgavs första gången 1995. ”I vår tid”, skriver Lasch, kommer ”det främsta hotet från dem som befinner sig högst upp i den sociala hierarkin, inte från massorna.” Vänta nu – var det inte pöbeln som stormade Kapitolium vi borde oroa oss för? Det ena hotet hänger naturligtvis ihop med det andra. Om de där uppe river sönder samhällskontraktet, kommer de där nere snart att göra samma sak. Samhälleligt förtroende tar lång tid att bygga upp, men går fort att rasera. Man ska inte underskatta det nöje som ligger i att riva upp ömsesidiga förpliktelser. Kanske får man rent av en energikick av det! Men den dagliga irritation som genereras i ett samhälle där ingen litar på någon utanför vänkretsen leder snart till att alla ligger på minus. (...) Tesen om eliternas uppror kan kanske förklara något jag har undrat över: varför har alla de som avskyr SD låtit partiet växa i 30 år utan att utveckla någon fungerande motstrategi? Den misstanke som tar form medan jag läser Lasch är mycket enkel: det beror på att SD egentligen inte är något problem. Deras väljare – numera en femtedel av befolkningen – räknas inte. Ingen vill ha deras röster.« Håkan Lindgren i Svenska Dagbladet