Beskrivning
»En gång i tiden var det “massornas uppror” som ansågs hota samhällsordningen och den västerländska kulturens civiliserande traditioner. I vår tid kommer emellertid det främsta hotet från dem som befinner sig högst upp i den sociala hierarkin, inte från massorna.«
Så inleds ett av kapitlen i boken Eliternas uppror av den amerikanske historikern Christopher Lasch. När den utkom 1995 ansåg många att den moderna västerländska samhällsmodellen hade »segrat« och stod på sin historiska topp. Men Christopher Lasch stämde inte in i denna hyllningskör. Det han istället fäste sin blick på var modellens många sprickor.
Han såg en intellektuell klass som avskurit sig själv från verkligheten, en samhällselit som brutit banden med sina lokala och nationella rötter.
Han såg en medelklass och en arbetarklass som förlorat mycket av sin ekonomiska status.
Han såg hur viktiga samhällsinstitutioner som familj, skolor, medier och religiösa samfund hade eroderat.
Han såg hur levande närsamhällen fått ge vika för anonyma köpcentra.
Han såg hur den medborgerliga anda som tidigare burit upp sociala gemenskaper hade förtunnats.
I sin bok Eliternas uppror frilade Christopher Lasch, på ett närmast profetiskt vis, rötterna till det samhälleliga sönderfall som idag, 30 år senare, är så mycket mer framträdande. Något enkelt recept för att vända utvecklingen presenterade han inte han såg med misstro på både gamla politiska ideologier och nya sociala rörelser. Det han satte sitt hopp till var en förnyelse av den populistiska demokratiska traditionen präglad av självtillit och direktstyre.
Denna nya utgåva av Eliternas uppror innehåller ett nyskrivet förord av Svante Nordin, professor i idéhistoria vid Lunds universitet.
Medial uppmärksamhet
»I sin sista bok beskrev den amerikanske historikern Christopher Lasch hur de styrande eliterna i västvärlden genomgått en moralisk och ideologisk metamorfos under 1900-talets andra hälft. Lasch dog 1994, men de tendenser han kritiserade för drygt 25 år sedan har inte försvunnit sedan dess, tvärtom: de har om något bara fortsatt att accelerera efter hans död. Laschs tes är, något förenklat, att ideologiska förändringar i våra samhällen gjort eliter till en sorts ”turister” i sina egna länder; en sorts icke-temporära ”besökare”, utan den sortens mentala förpliktelser som följer på att tillhöra den ort eller det land man vistas i. Detta manifesteras inte bara genom en bristande patriotism, och ett förlöjligande av tidigare ideal såsom medborgarskap och nationellt självbestämmande, utan tendensen är att politiker i allt högre grad avsäger sig – eller revolterar mot, för att använda Laschs term – allt specifikt ansvar gentemot konkreta grupper av individer.« Malcom Kyeyune i Axess
»De senaste veckorna har jag, för nöjes skull, läst kultursidor från 1980- och 90-talen, och förvånats över hur många av 2020-talets problem som beskrevs redan för 40 år sedan – ofta klarare och tydligare än idag. Oavsett hur man vill definiera den kris vi är på väg mot borde man kunna hålla med om att vi har krupit in i den mycket långsamt, med vidöppna ögon. I den här läsningen passar nyutgåvan av Christopher Laschs Eliternas uppror och sveket mot demokratin som hand i handske. Boken utgavs första gången 1995. ”I vår tid”, skriver Lasch, kommer ”det främsta hotet från dem som befinner sig högst upp i den sociala hierarkin, inte från massorna.”
Vänta nu – var det inte pöbeln som stormade Kapitolium vi borde oroa oss för? Det ena hotet hänger naturligtvis ihop med det andra. Om de där uppe river sönder samhällskontraktet, kommer de där nere snart att göra samma sak.
Samhälleligt förtroende tar lång tid att bygga upp, men går fort att rasera. Man ska inte underskatta det nöje som ligger i att riva upp ömsesidiga förpliktelser. Kanske får man rent av en energikick av det! Men den dagliga irritation som genereras i ett samhälle där ingen litar på någon utanför vänkretsen leder snart till att alla ligger på minus. (...)
Tesen om eliternas uppror kan kanske förklara något jag har undrat över: varför har alla de som avskyr SD låtit partiet växa i 30 år utan att utveckla någon fungerande motstrategi? Den misstanke som tar form medan jag läser Lasch är mycket enkel: det beror på att SD egentligen inte är något problem. Deras väljare – numera en femtedel av befolkningen – räknas inte. Ingen vill ha deras röster.« Håkan Lindgren i Svenska Dagbladet
Utdrag ur boken
Eliternas uppror och sveket mot demokratin känns häpnadsväckande, nästan profetiskt aktuell. Boken väckte när den kom ut avsevärd uppmärksamhet och diskussion, detta även i Sverige. Men idag ter den sig ännu mera brännande.
Titeln alluderade på den spanske filosofen José Ortega y Gassets klassiska Massornas uppror från 1930. Ortega hade varnat för de faror som de moderna masskulturen kunde föra med sig, för ett de okunnigas och naivas herravälde, om man så vill för en segrande populism. Lasch vänder på problematiken. I sin samtid, såväl i USA som i Europa, ser han i stället ett eliternas uppror. I den era som omedelbart efterträdde det kalla kriget, i en ny globaliserad värld, iakttog Lasch en ny typ av eliter.
En gång hade det, menade Lasch, funnits eliter som var förankrade i ett visst land och på en viss plats, som de identifierade sig med, som de kände ansvar för, vars välgång de ville främja. De förknippade ställning och förmögenhet med ansvar, de kände sig delaktiga av ett folk och en kultur. De grundade skolor, universitet, sjukhus, kyrkor och museer. De slog rot. Denna typ av elit var nu på väg att ersättas av en ny.
Svante Nordin (ur bokens förord)
Reviews
Det finns inga recensioner ännu.