När fronten gav vika
– frågor och svar om Ordfrontkonflikten
Av Björn Eklund
18 november 2026
Jag får fortfarande frågor om vad som hände när jag 2004 tvingades sluta mitt arbete på Ordfront. Nedan ger jag kortfattade svar. Det gör jag även på några frågor som jag ställt till mig själv.
Egentligen har jag lämnat denna så kallade Ordfrontkonflikt bakom mig. De senaste 20 åren har jag varit fullt sysselsatt med Karneval förlag. År 2006 gav jag tillsammans med författaren Erik Wijk ut en 300-sidig bokantologi om Ordfrontkonflikten. Det fick sätta punkt för den eran av mitt liv, tänkte jag länge. Men sedan har jag upptäckt att det inte finns någon lätt tillgänglig artikel som beskriver konflikten ur mitt, eller »förlorarnas«, perspektiv. När man förlitar sig på internetsökningar så vinner mainstreammedierna som så ofta slaget om historieskrivningen. Därför denna autointervju.
Vad gjorde du innan du startade Karneval förlag?
Jag arbetade på Ordfront. Bland annat med medlemsvärvning och som bokklubbschef. De sista åren var jag redaktionschef på Ordfront magasin, en månadstidning som då hade en upplaga på över 30 000 exemplar.
Varför slutade du?
Jag blev uppsagd. Ledningen ansåg att jag hade varit ”illojal” eftersom jag hade uttalat mig i media och att jag hade ”samarbetssvårigheter”. Det illojala beteendet bestod i att jag bland annat i tidningen Journalisten hade framfört kritik mot Ordfronts ledning. Samarbetssvårigheterna specificerades aldrig.
INBÖRDESKRIGET I JUGOSLAVIEN
Men handlade inte din uppsägning om att du skrivit en kritiserad artikel?
Jo, enligt mig och alla andra utom Ordfronts ledning var min uppsägning kopplad till en artikel som jag hade publicerat i Ordfront magasin sommaren 2003. Men ledningen kunde inte öppet säga att det var så, då det inte är ett giltigt skäl för att sparka en fast anställd journalist. Därför hittade man på andra skäl. Vill en arbetsgivare sparka någon är det ”illojalitet” och ”samarbetssvårigheter” som gäller även om de verkliga skälen är andra.
Vad var det för artikel?
Det var en intervju med den amerikanska författaren Diana Johnstone utifrån hennes då nyutkomna bok om krigen på Balkan på 1990-talet, Fools’ Crusade.
Vad hände?
Dagens Nyheter angrep min intervju i två helsidesartiklar. Skribenten Maciej Zaremba hävdade att Diana Johnstone gav en felaktig bild av 1990-talets krig på Balkan. Därefter stämde andra tidningar in i kören och ett mediedrev uppstod – mot Johnstone, mig och Ordfront generellt. Det blev ett ”mediedrev” och inte en vanlig debatt eftersom nästan inga avvikande röster fick komma till tals. Stämningen blev väldigt hätsk.
Varför då?
Ur ett sakligt perspektiv är det inte lätt att förstå. Att diskutera ett historiskt krig utifrån olika perspektiv borde inte vara så eldfängt. Men man måste ta med i beräkningen att tongivande svenska mediapersoner nästan alltid har stött västliga krig och interventioner. Det gör man idag och det gjorde man tidigare i Libyen, Irak, Jugoslavien och Vietnam. Den DN-skribent som angrep min artikel hade på 1990-talet pläderat för ett militärt ingripande på den bosniska/muslimska sidan i inbördeskriget i Bosnien. Så ämnet var känsligt. När Diana Johnstone därför presenterade en bild av Balkankrigen som gick rakt emot den gängse, så upplevdes det säkert av vissa som provocerande. Hon gjorde en skuldfördelning där allt inte lades serberna till last. Hon tog upp hur stormakter underblåst motsättningarna och förhindrat en fredlig lösning. Hon pekade ut Natos bombningar av Serbien 1999 som en olaglig aggression. En annan viktig faktor var att Ordfront magasin vid den här tiden hade en stor upplaga, över 30 000 exemplar. Det som publicerades där nådde ut brett. Om upplagan varit liten hade nog min artikel bara ignorerats.
Vad var anklagelserna?
Att Diana Johnstone och jag/Ordfront ”förnekade folkmord på Balkan”. Dessutom ägnade vi oss, enligt DN-skribenten, åt ”historierevisionism” samtidigt som vi bland annat var ”brunvänster” och antisemiter.
Låg det någonting i anklagelserna?
Den första anklagelsen – att ”förneka folkmord” – var för Johnstones del korrekt. Enligt de traditionella mer restriktiva definitionerna av folkmord, som Diana Johnstone utgick ifrån i sin bok, så hade inget folkmord skett på Balkan. Men det var vid denna tid inte tillåtet att definiera folkmord på något annat sätt än att händelserna i Srebrenica inkluderades. Diskursen liknade härvidlag mer en politisk kampanj än en öppen debatt. Man kan jämföra med hur man idag diskuterar om Israel har begått folkmord i Gaza eller inte. I den frågan tillåts olika uppfattningar att komma till tals fastän ytterst få förnekar att Israel har begått massmord. Men Johnstone förnekade självklart inte att serberna hade utfört massakrer i exempelvis Srebrenica – fastän det var precis vad DN:s artiklar gav läsarna intryck av att hon gjort. Det var ett mycket fult – och effektivt – debattknep.
De andra anklagelserna då?
I den akademiska världen är ”historierevisionism” ett neutralt eller positivt laddat begrepp. Det betyder ungefär att granska och korrigera historiska skildringar så att de bättre överensstämmer med verkligheten. Alltså ingenting som är klandervärt på något sätt. Men DN spelade fult även här. Man använde uttrycket så att det associerades med historiker som kallades ”Förintelseförnekare” – ett ord med en enorm demoniserande kraft, särskilt om det kommuniceras i stora rubriker i Sveriges mest inflytelserika tidning.
Och de andra anklagelserna …
Med »brunvänster« ville DN, förmodar jag, associera mig/Johnstone/Ordfront med både vänster- och högerextremism. Man tyckte väl inte att det räckte med alla de andra etiketter man klistrat på oss. Det är intressant i sammanhanget att DN-skribenten själv har en bakgrund i en kommunistisk sekt, vilket jag och Diana Johnstone inte har. Skribenten ville kanske göra en offentlig avbetalning för sin egen politiska skuld? Vad vet jag.
Det påstods också att Johnstone förmedlade felaktiga faktauppgifter …
Man ville göra debatten till en fråga om fakta, fastän det självklart rådde och råder delade meningar om vad dessa är. En debatt värd namnet måste få handla om just detta. Jag kan inte se att Diana Johnstone begick något allvarligt fel. Och även om hon gjort det, så motiverar det inte hätskheten. Jag tror som sagt att det som var så provocerande var hennes perspektiv.
Efter att Björn Eklund sparkats från sitt arbete som redaktionschef på Ordfront magasin våren 2004 gjorde tecknaren Robert Nyberg ovanstående bild som publicerades i Ordfront magasin sommaren 2004. Bilden finns också med i Robert Nybergs bok Guldfeber som Karneval gav ut 2012.
INBÖRDESKRIGET PÅ ORDFRONT
Vad hände på Ordfront efter DN:s angrepp?
Ordfronts ledning försvarade inledningsvis på ett föredömligt vis publiceringen av min artikel. Ordfronts vd skrev till exempel en ledare i Ordfront magasin där hon anklagade DN för att förtala Ordfront. ”Ordfronten” såg ut att hålla.
Men det gjorde den inte?
Nej, precis när man trodde att det mediala intresset var på väg att ebba ut fick Ordfronts ledning för sig att ändra uppfattning 180 grader. Ena kvällen hade vi ett möte i redaktionsrådet där vi enades om att det bästa var att »sitta still i båten« och bara låta debatten i sakfrågorna få fortsätta. Morgonen därpå satt chefredaktören i en tv-soffa och bad om ursäkt för artikeln. Exakt vad som motiverade denna plötsliga vändning vet jag inte. Starka påtryckningar utifrån spelade förmodligen en viktig roll. Från medier, men också kanske från Ordfronts ledning närstående politiska partier och NGO:er. Beslutet var hursomhelst förödande och innebar att Ordfront kastades ut i ett inbördeskrig. Det som hade hänt fram till denna punkt, skulle för Ordfronts del inte behövt vara någonting negativt. En intensiv debatt hade inletts om en viktig samhällsfråga där Ordfront stod i centrum. Ordfront hade kunnat arrangera en debatt mellan Diana Johnstone och DN:s skribent och sålt ut hela Konserthuset. Hade konflikten slutat här, så hade den förmodligen inte fått några större konsekvenser vare sig för mig eller Ordfront. Snart skulle medieintresset dra vidare till andra ”skandaler”. Vi hade kunnat borsta av oss dammet och gå vidare.
Men det var inte vad som skedde?
Nej, tyvärr. Fram till denna punkt hade Ordfronts ledning alltså behandlat konflikten ur ett strikt publicistiskt perspektiv. Man hade försvarat publiceringen, inte tagit ställning i sakfrågorna och välkomnat en fortsatt debatt. Man refererade också till att Ordfront magasin tidigare hade publicerat många artiklar om Jugoslavienkrigen med rakt motsatt tendens till den i min artikel. Ordfronts nya ståndpunkt var dock annorlunda. Det publicistiska perspektivet övergavs nu för något som mera liknade ett partidirektiv. Nu tog man ställning till vad som var sant eller falskt om Jugoslavienkrigen på 1990-talet. Det fanns nu, enligt ledningen, ett korrekt synsätt på dem, det som DN framfört, och ett felaktigt synsätt, det som jag, Diana Johnstone och andra framfört. I fortsättningen skulle Ordfront endast få rymma ”det korrekta synsättet”. För en organisation med målet att försvara yttrandefriheten var detta ett ideologiskt haveri. Det kunde inte bli värre, tänkte jag.
Men det blev det?
Ja, det kan man säga. Snart uppdagades också att de av oss som omfattade ”det felaktiga synsättet” om Jugoslavienkrigen, eller bara tyckte att flera perspektiv om dem kunde få existera parallellt, rent fysiskt skulle avlägsnas från organisationen. Först sparkades Ordfront magasins redaktörer, sedan redaktionsrådet, sedan jag.
SEKTERISMENS FULA TRYNE
Hur motiverade Ordfronts ledning sina åtgärder?
Man såg det som en uppgörelse med ”vänstersekterism”. Man anklagade oss, som försvarade den fria debatten, för sekterism – samtidigt som ledningen, som kvävde debatten och rensade ut meningsmotståndare, framställde sig som demokratins försvarare. Det var uppochnedvända världen. Idag ser jag det som att Ordfronts ledande personer projicerade sina egna auktoritära tendenser på oss kritiker. De kunde inte föreställa sig att inte även vår sida var ute efter att eliminera motståndaren med alla till buds stående medel.
Hur reagerade Ordfronts medlemmar?
På den första stämman efter DN:s artikel och mitt avskedande, som hölls den 15 maj 2004, vann vår eller oppositionens linje en klar seger. Stämman tog avstånd från ledningens fördömande av publiceringen av min artikel och krävde att min uppsägning skulle utredas på nytt. De publicistiska idealen vann över politrukernas. Också vid denna punkt kunde den interna konflikten ha tagit slut. Ordfront hade kunnat gå vidare intakt och fortsatt sin framgångsrika inriktning.
Men så blev det inte?
Nej, Ordfronts verkställande ledning vägrade att effektuera den ordinarie stämmans beslut, fastän stämman var Ordfronts högsta beslutande organ. Ordfronts vd och förlagschef gick ut i medierna och deklarerade att den verkställande ledningen tagit över rodret i den på papperet medlemsstyrda organisationen. Alltså något som kan liknas vid en »statskupp« inom organisationen. De anställda på förlaget kritiserade offentligt att Ordfrontmedlemmar hade spridit ett upprop där några av Ordfronts mest kända utländska författare – bland andra Tariq Ali, Noam Chomsky, John Pilger och Arundhati Roy – hade uttalat sitt stöd för publiceringen av min intervju. Ordfront magasin vägrade även att publicera uppropet. Dessa rätt anmärkningsvärda händelser fick dock ingen täckning i stora medier. Alla kulturredaktioner och branschtidningen Svensk Bokhandel slöt upp på »den stackars« ledningens sida. Apparaten på Bellmansgatan hade nu konsoliderat sin makt och den tänkte man inte släppa ifrån sig. Med mainstreammedierna i ryggen kunde ledningen gå vidare och manipulera fram en extrastämma. På den stämman, som hölls den 4 september 2004, röstade en knapp majoritet av de 600 medlemmar som samlats i Södra Latins aula i Stockholm på ledningens linje. Då hade anställda på betald arbetstid använt den föregående sommaren till att rekrytera röstboskap.
Hur uppfattade omvärlden konflikten?
Utomstående som fick sin information via etablerade medier trodde nog på Ordfrontledningen. Vid denna tid fanns inget internet som hade kunnat jämna ut dess informationsövertag. Inget Facebook eller Twitter, bara e-postlistor. Många kända författare, kulturjournalister och musikartister ställde upp bakom Ordfront i tron att organisationen på allvar var hotad av ett vänstersekteristiskt maktövertagande. De undertecknade bland annat ett stort kulturupprop där kontentan var att jag skulle bli av med jobbet. Uppropet publicerades lägligt nog i DN dagen innan den avgörande extrastämman skulle äga rum och kan ha varit tungan på vågen i den interna maktkampen.
Vad var DN:s roll i konflikten inom Ordfront?
DN backade genom flera artiklar både på ledarsidan och kultursidan upp Ordfronts ledning mot oss interna kritiker. Denna något märkliga allians kan delvis förklaras av att personkopplingarna mellan Ordfront och DN:s kulturredaktion var täta. Ordfronts ledning hade nära vänner som var anställda på redaktionen. Ledande Ordfrontförfattare skrev på kultursidan. När striden var över utsågs en känd DN- medarbetare till Ordfront magasins nya chefredaktör. Men det fanns också självklart en ideologisk koppling mellan DN och den nya politiska regim för Ordfront som
ledningen ville införa.
Kan man skylla Ordfronts fall på DN?
Nej, nej. Man kan visserligen säga att om DN:s mål med angreppet hade varit att krossa en oberoende medial uppstickare, så lyckades man, men att utgången blev som den blev, det var helt självförvållat. Ordfront visade sig vara en väldigt bräcklig konstruktion, trots de många medlemmarna, den stora omsättningen och den höga svansföringen. Det räckte med några kritiska artiklar för att den skulle börja svaja. Korthus är ett ord som kommer på ens läppar. Det var självklart inte fråga om att alla på DN:s redaktion stödde tidningens flagranta intervention i Ordfronts interna angelägenheter. Det var en mindre krets. Några månader efter den andra stämman publicerade faktiskt DN, som en epilog till hela Ordfrontstriden, en hederlig recension av Diana Johnstones bok, som då utkommit på svenska under namnet Dårarnas korståg. Recensionen kan läsas som en diskret polemik mot de två DN-artiklar som inlett hela striden. Den var bitvis kritisk men bitvis också uppskattande och, inte minst intressant, helt utan den hätska retorik som ett år tidigare präglat DN:s artiklar. Nu kunde tydligen Jugoslavienkrigets pros och contras diskuteras sakligt. Men vid det laget var det för sent för Ordfront.
TVÅ TEORIER
Hur kunde det gå så snett?
Jag har två teorier. Enligt den första blev Ordfronts ledande personer så uppskrämda av det som de upplevde var ett stort tryck utifrån att man tappade omdömet. Sedan kunde dessa få men mycket inflytelserika personer skrämma upp och få med sig de flesta styrelsemedlemmar och nästan alla anställda. Händelserna som följde styrdes då, enligt denna teori, inte utifrån några rationella skäl.
Och den andra teorin?
Enligt den var händelserna en del av en medveten omläggning av Ordfronts politiska inriktning. Ordfront var ett barn av Vietnamrörelsen och hade kritiken av imperialism i sitt dna, men under 1990-talet raderades mottot antiimperialism från organisationens stadgar. Det ansågs föråldrat. Ledande personer på Ordfront hade fått nya ideal. En av dem, som utsett sig själv till att vara Ordfronts ideolog, hade i en artikel i Dagens Nyheter beskrivit Natos bombningar av Belgrad som en ”humanitär intervention”. När debatten om min artikel bröt ut några år senare, så uppstod tanken att ta tillfället i akt att en gång för alla ”strömlinjeforma” organisationen efter de nya
”humanitära” idealen. Vi som motsatte oss bombkriget mot Jugoslavien måste då bort. Det måste också de som inte hade någon tydlig uppfattning om det men som ville ha en öppen debatt.
Och vilken teori ligger närmast sanningen?
Den andra. Ska man förklara varför ideologiskt drivna människor, vilket de i Ordfronts ledning var, agerar som de gör, så kan man inte bortse från ideologin. Även om ideologin i detta fall byggde på rena fantasier, alltså att Ordfront var hotat av vänsterextremism. Sedan fanns det också en materiell grund till denna utveckling. Den nya »humanitära« inriktningen för Ordfront var gynnsam för de ledande personernas fortsatta karriärer. Dessa hade nu sitt umgänge i regeringskretsar (S) och NGO:er. Där passade kritik mot sådant som Natos bombningar av Belgrad illa in.
Hade det kunnat sluta på något annat sätt?
Ja, självklart. Konflikten var i grunden onödig. Den interna striden hade, som jag nämnt, vid flera tillfällen kunnat biläggas fredligt, men ledningen ville inte det. Förslag på kompromisser avvisades gång på gång. Man ville till varje pris ha ett renlärigt Ordfront, även om det innebar att det stora, breda och framgångsrika Ordfront som funnits tidigare gick i graven.
EFTER KONFLIKTEN
Vad hände sedan med Ordfront?
Luften gick ur. Många, både författare och medlemmar, lämnade i vredesmod. Den politiska bredd som tidigare utmärkt Ordfront gick förlorad. Den lyckosamma era som inletts på 1990-talet fick ett tvärt slut. Kort tid efter konfliktens slut, år 2006, tvingades Ordfronts bolag att ansöka om företagsrekonstruktion vid Stockholms tingsrätt efter att ha hamnat på gränsen till konkurs. Själva bokförlaget kunde dock överleva men den ideella organisationen Föreningen Ordfront förlorade kontrollen över det.
Finns Ordfront kvar idag?
Föreningen Ordfront och Ordfront magasin gör det, men de för en undanskymd tillvaro. Bokförlaget Ordfront finns också kvar, men har sedan länge privata ägare.
Har Ordfront gjort upp med det som hände?
Inte vad jag vet. Det är de som ”vann” Ordfrontstriden som också fått skriva den ”officiella”, ärorika historien om hur Ordfront slog tillbaka ett vänsterdogmatiskt kuppförsök. Föreningen Ordfront har aldrig försökt att reparera skadan av det inträffade eller att distansera sig från det. Jag har aldrig fått någon ursäkt för hur jag behandlades. En sådan utveckling vore annars naturlig efter hand som de personer som tidigare var ledande har lämnat sina poster.
Vilken effekt fick konflikten på sakfrågan om Jugoslavienkrigen?
Man kan säga att DN:s perspektiv på Balkankrigen befästes. Jugoslavienfrågan har flammat upp även senare, som när Harold Pinter (2005) och Peter Handke (2019) fick sina Nobelpris. Intoleransen mot avvikande röster i Jugoslavienfrågan är något av en konstant i svenska medier. Jag fick en illustration på hur hårt det rådande narrativet om Jugoslavien sitter när jag i vintras intervjuades av två tidningar, Flamman och Svensk Bokhandel. Jag slogs då av att de som intervjuade mig som en självklarhet utgick ifrån att de anklagelser som DN riktat mot min artikel var sanna. De såg därför som sin uppgift att ställa mig till svars för dem på nytt.
Har Ordfrontkonflikten hämmat ditt arbete med Karneval?
Inte på något påtagligt sätt. De flesta känner ju inte till konflikten, i varje fall inte i någon detalj. Kanske ska man inte heller överskatta betydelsen av så kallade kulturdebatter. De går de flesta spårlöst förbi. Om jag idag berättar att jag blivit uthängd av DN så väcker det snarare positivt intresse än avståndstagande, då mainstreammedier inte längre har samma status. Överhuvudtaget är det sällan som jag eller mitt förlag angrips. Jag kan på rak arm bara komma på ett par ledartexter i DN och ett par krönikor av Peter Kadhammar i Aftonbladet. För några år sedan gav jag till och med ut en bok av ”den förskräckliga” Diana Johnstone, Drottningen av Kaos, som innehöll ett helt kapitel om Jugoslavienkrigen där hon upprepar sina synpunkter, utan att ”någonting hände”.
Hur ser du på din tid på Ordfront, innan konflikten bröt ut?
Jag lärde mig mycket av det praktiska arbete som omgärdar publicistisk verksamhet. När jag kom till Ordfront på 1980-talet hade Ordfront såväl ett förlag och en tidskrift som ett sätteri och ett tryckeri. Jag började min karriär med att fakturera och själv packa alla (!) böcker som skulle skickas till Ordfronts medlemmar. Det var lärorika år för mig som kom ”från landet” och var från en annan generation än de gamla FNL:are som bar upp Ordfront. Jag fick även väl inpräntat i mig värdet av oppositionella röster. Något som länge, med författare som Nils Bejerot och Sven Grassman i stallet, var en central del av Ordfronts ideal.
Hur gick det med den arbetsrättsliga delen av konflikten?
I september 2005, precis innan mitt ärende skulle komma upp i arbetsdomstolen för ett avgörande, så gav Ordfront efter för mitt fackförbunds krav. Jag fick två årslöner i min hand. Det blev Karnevals startkapital. Våren 2006 kom Karnevals första böcker ut. Sett såhär i backspegeln var det något av en förklädd välsignelse att få sparken. Att ha ett eget bokförlag väger tyngre i längden. Det ger också större trygghet. Det är svårare att bli av med mig idag än när jag var på Ordfront.
I den 300-sidiga antologin Pudelns kärna, som Björn Eklund och Erik Wijk gav ut 2006, skildras Ordfrontkonflikten i stor detalj. Medverkar gör bl.a. Ann Charlott Altstadt, Roy Andersson, Anders Björnsson, Maria-Pia Boëthius, Noam Chomsky, Bim Clinell, Carl-Göran Ekerwald, Kerstin Gustafsson, Edward S. Herman, Diana Johnstone, Dan Josefsson, Björn Kumm, Åsa Linderborg, Kjell Magnusson, Eva Moberg, Margareta Norlin, Niklas Nåsander, Mikael Nyberg, Britta Ring, Inga-Lisa Sangregorio, Sören Sommelius och Carl-Henning Wijkmark. Boken kan beställas på Karnevals hemsida: https://karnevalforlag.se/bocker/pudelns-karna-kopia/
