Beskrivning
I centrum för Ett förväntat folkmord står händelserna i Gaza efter Hamas attack den 7 oktober 2023. Händelser som gjort Gaza närmast obeboeligt och av många betecknas som ett folkmord.
För den amerikanske reportern Chris Hedges kom detta inte som en överraskning. Folkmord på palestinier ser han som en logisk konsekvens av det bosättarkoloniala projekt som staten Israel utgör. I det har palestinierna ingen roll att spela.
I sin bok skildrar Chris Hedges vad som hänt. Han ger sin personliga tolkning av det och sätter in det i ett historiskt sammanhang. Det palestinska motståndet jämför han med Warszawaupproret 1943 och med 1800-talets slavrevolter i USA. Protesterna mot Israels våldsutövande jämför han med dem mot Vietnamkriget.
Han tar också upp hur Israels utdragna och livestreamade illdåd på civila tycks ha öppnat världens ögon. En ny global medvetenhet har tagit form som kan komma att förändra situationen för palestinierna. Folkmordet har väckt en sovande jätte, menar författaren.
I boken ingår rapporten Folkmord som kolonial utradering av FN:s särskilda rapportör Francesca Albanese.
Chris Hedges är en amerikansk Pulitzerprisbelönad journalist och författare. Åren 1990–2005 arbetade han för New York Times som korrespondent på Balkan och i Mellanöstern. Chris Hedges har en pastoralteologisk examen vid Harvard University och har undervisat vid bl.a. Columbia och Princeton University. Tidigare har han utgivit 15 böcker.
Francesca Albanese är FN:s särskilda rapportör om situationen för mänskliga rättigheter i de sedan 1967 ockuperade palestinska territorierna. Hon har bl.a. publicerat boken Palestinian Refugees in International Law (med Lex Takkenberg, Oxford University Press, 2020).
Utdrag ur boken
»Folkmordet berättar något inte bara om Israel, utan också om oss«
Av Chris Hedges
Folkmordet i Gaza är kulmen på en process. Det är ingen motaktion. Folkmordet är den förutsägbara förlängningen av Israels bosättarkoloniala projekt. Det ligger i den israeliska apartheidstatens DNA. Det var där Israel var förbestämt att hamna. Det överträffar de värsta övergreppen under nakban (al-Nakba, ”katastrofen”) i vilken 750000 palestinier 1948 fördrevs från sitt land och 8000 till 15000 massakrerades av sionistiska terroristmiliser som Irgun, Lehi, Haganah och Palmach. Efter denna etniska rensning styrde Israel över 160000 palestinska araber som hade stannat kvar, en femtedel av den arabiska befolkningen före kriget.
Sionistiska ledare talar öppet om sina mål.
Efter den 7 oktober 2023 meddelade Israels försvarsminister Yoav Gallant att ”ingen elektricitet, ingen mat, inget vatten, inget bränsle” skulle tillhandhållas Gaza. Den israeliske utrikesministern Israel Katz sade: ”Humanitär hjälp till Gaza? Ingen strömbrytare kommer att slås på, ingen vattenpost kommer att öppnas.” Jordbruksministern Avi Dichter kallade Israels militära anfall ”Gaza Nakba 2023”. Revital ”Tally” Gotliv, Likudmedlem i det israeliska Knesset, skrev på sociala medier: ”Rasera byggnader!! Bomba utan urskillning!! … Jämna Gaza med marken. Skoningslöst!” För att inte låta sig övertrumfas uttalade kulturarvsminister Amihai Eliyahu sitt stöd för användning av kärnvapen mot Gaza som ”ett av alternativen”.
Budskapet från den israeliska ledningen är otvetydigt.
Israel följer den så kallade ”Dahiyadoktrinen”. Doktrinen formulerades efter kriget 2006 mellan Israel och Hizbollah i Libanon av den tidigare stabschefen för Israels försvarsstyrkor (IDF), Gadi Eisenkot, som ingår i det nuvarande krigskabinettet. Dahiya (al-Dahiya al-janubiyya) är en förort i södra Beirut och ett starkt fäste för Hizbollah. Den utsattes för kraftiga anfall av israeliska jetflygplan efter det att två israeliska soldater hade tillfångatagits. Doktrinen hävdar att Israel i avskräckande syfte bör sätta in kraftigt, oproportionerligt våld och förstöra infrastruktur och civila bostäder.
Daniel Hagari, talesman för IDF, uppgav i början av Israels senaste attack mot Gaza att ”betoningen” skulle ligga på ”det som orsakar maximal skada”.
Israel har övergett sin taktik att ”knacka på taket”, där en raket utan stridsspets sköts för att landa på ett tak för att varna dem på insidan och ge dem chansen att utrymma. Israel har också slutat med sina telefonsamtal med varningar om ett nära förestående anfall. Familjer i flerbostadshus, flyktingboenden eller hela kvarter utplånas utan förvarning.
Folkmordet berättar något inte bara om Israel, utan också om oss, om den västerländska civilisationen, om vilka vi är, var vi kommer ifrån och vad som definierar oss. Det säger att all vår omskrutna moral och respekt för mänskliga rättigheter är en lögn.
»Vi måste förstå, om den onda cirkeln ska kunna brytas«
Av Chris Hedges
Chaim Engel, som deltog i revolten i det nazistiska dödslägret Sobibor i Polen, beskriver hur han, beväpnad med en kniv, angrep en lägervakt.
»Det var inte planerat«, säger Engel. »Man bara reagerar instinktivt. Jag tänkte: Låt oss göra något, och göra det nu. Och jag gick till verket. Jag och en annan man, vi gick in på kontoret och dödade tysken. För varje knivstöt sa jag: Detta är för min far, detta är för min mor, detta är för alla dessa människor, alla judarna ni dödade.«
Vad Engel gjorde mot den nazistiske vakten var inte mindre grymt än vad Hamas och andra motståndskämpar gjorde mot israeler i oktober 2023, efter att ha sluppit ut ur sitt fängelse. Utan att sätta in det som hände i sitt sammanhang blir det obegripligt. Men om man ser det mot bakgrund av utrotningslägret, eller de 17 åren av instängning i koncentrationslägret Gaza, går det att förklara.
Detta är ingen ursäkt. Att förstå innebär inte att ha överseende med våldet, men vi måste förstå, om den onda cirkeln ska kunna brytas. Ingen är immun mot törsten efter hämnd.
Reviews
Det finns inga recensioner ännu.