Eugene Trivizas och Helen Oxenbury De tre små vargarna och den stora stygga grisen

En dag är det dags för de tre små vargarna att dra ut i världen och bygga sig ett eget hus. Men det är inte så lätt. För den stora stygga grisen gör allt för stoppa dem. Det ser länge mycket illa ut. Ända tills de får en bra idé av en flamingo …

De tre små vargarna och den stora stygga grisen anses vara en av de mest lyckade adaptionerna av en ­klassisk saga som någonsin gjorts. Den har erhållit en rad utmärkelser och översatts till femton språk. Eugene Trivizas är Greklands mest kända barnboksförfattare och har skrivit över hundra böcker. ­Boken har illustrerats av Helen Oxenbury, en av Stor­britanniens främsta barnboksillustratörer.

FRÅN MOTTAGANDET I SVERIGE

”Med en humoristisk och tankeväckande turnering lyckas denna moderna bilderboksklassiker ge den välkända fabeln en omvänd sensmoral. Hur starkt de tre små, gulliga vargarna än bygger sina hus kommer den stora stygga grisen och river ner dem – med slägga, tryckluftsborr eller dynamit. Först när vargarna provar ett hus av det mindre exkluderande byggmaterialet blommor händer något nytt.” Sverker Lenas i DN

“De tre små vargarna och den stora stygga grisen är befriande läsning för oss vuxna och våra barn. Väldigt många skratt rivs ner när det förväntade blir tvärtom och dessutom överdrivs och förvrängs. Snygg utgåva, suveräna illustrationer. Högsta betyg.” Stefan Whilde i Tidningen Kulturen

“I den klassiska sagan är det grisen som tar sig tid att bygga det säkraste huset som drar det längsta strået. Men i sin fabel-remake utmanar Trivizas också sagans sensmoral. Hur det slutar må vara osagt, men kontentan landar i en befriande, fet kritik mot en samtidstrend där högre och tjockare murar allt för ofta får stå som lösning på samhällets sociala utmaningar.” Hanna Larsson i Helsingborgs Dagblad

FRÅN DET INTERNATIONELLA MOTTAGANDET

”Bara den mest begåvade författare kan bearbeta en klassisk saga och åstadkomma någonting nästan lika underhållande och tankeväckande
som originalet.” The Economist