Att älska ett djur hade länge varit min dröm
Länge var Barbro Lindgrens kärlek till djur obesvarad. Inte ens sniglarna uppskattade hennes omsorger, fastän hon gav dem allt: kyrkor, bassänger, biografer och maskrosblad på fat.
Men nu, när hon är så gott som gammal, går det bättre.
På gården i Glömminge på Öland lever Barbro Lindgren med sina djur. Det är Mimmi (hund), Moster (katt), Elsa (Mosters systerdotter), tuppen Putte Kock, myskankan Sickan Carlsson och lite hönor.
Nere i strandskogen vimlar det av myror och spindlar, vårtbitare och sångsvanar.
Vardagstillvaron för dessa varelser – inklusive några fanatiska människor – visar sig, efter ingående studium, rymma allt från djupaste tragedi till den mest halsbrytande komedi.
De stora filosofiska frågorna bör inte ställas förrän dyngbaggarnas själsliv är ordentligt utforskat.
“Kvällsritualerna här i huset är som de alltid brukar vara (inte på italienska, det gäller bara tuppfamiljen).
Mimmi hoppar först upp i sängen. Sen lägger hon sig på rygg och viftar med alla sina ben. Då ska jag böja mig över henne och låta håret kittla hennes mage, medan jag några gånger säjer:
- Vad är det här för en liten uggla?
Då visar hon sina små tänder och sjunger en entonig sång bara för mig.
- Auuuuu Auuuuu Auuuuuu (fast vackrare).”
OM BOKEN
“Ännu en pärla i miniformat … Det är varmt och underhållande, samtidigt som det är tänkvärt och sorgligt.” Sune Johannesson i Kristianstadsbladet
